Del 1 av det långa jag skulle skriva

Del 1

Jag var inte direkt ett olyckligt barn skulle jag väl säga. För medveten om världens mörka sida vid alldeles för ung ålder och kände att jag gjort en uppgörelse med att det var så världen såg ut. Jag var okej med det. Trots det försökte jag ta livet av mig för första gången när jag var tio. Ett naivt, dumt försök som aldrig uppmärksammades för att det inte var någon som såg det. Jag vet inte var den önskan att dö kom ifrån. Om jag ska vara helt ärlig så minns jag inte.
Mina två första bästa vänner, ett syskonpar som bodde grannar med oss, så nära grannar nu är när man bor i skogen det vill säga, men det var mindre än en kilometer mellan våra hus iallafall. De två som jag höll av över allting annat. De flyttade ifrån mig när jag var väldigt liten, skulle gissa att jag var sju eller åtta. En dag så var de bara borta, huset stod tomt och deras telefonnummer fanns inte längre att nå. De hade aldrig berättat att de skulle flytta, de bara försvann ur mitt liv och hörde aldrig mer av sig. Visst såg jag dem på skolan, inte riktigt varje dag, men ändock ofta. De varken hälsade eller tittade på mig något mer efter den dagen de flyttade. Här började väl min rädsla att bli övergiven. Efter det så hade jag svårt att knyta an till andra människor på riktigt.
Absolut fanns ju Elin som jag umgåtts med sedan dagis, men trots att jag var hennes val att prata med när det handlade om hennes pappa som misshandlat hennes mamma och suttit i fängelse för det och deras krångliga relation efter det, så hamnade hon väl aldrig riktigt nära mig på det viset som syskonparet gjort innan henne. Och så var det fram tills att Maja kom in i bilden. Jag är väldigt osäker på vad det var som gjorde att jag drogs till henne så otroligt mycket. Kanske var det faktumet att hon var ta mig tusan mig exakt som jag och min absoluta motsats precis på samma gång. Hon och jag blev till ler och långhalm. Min syster. Min absoluta själsfrände, och det tror jag fortfarande att hon är trots att det var evigheter och år sedan vi var varandra nära. Fram till sexan gick vi i samma klass, men då vi började på högstadiet med nya lärare, nya ämnen, nya elever så blev vi uppdelade i två olika klasser. Jag har många gånger funderat över hur mitt liv hade sett annorlunda ut ifall vi båda hade fått gå i samma klass. Hur mitt liv hade formats. Att dela på mig och Maja gjorde mig väldigt psykiskt svag och jag började må fruktansvärt dåligt. Långsamt gick det utför. Utför gick det även för Maja. Tillsammans började vi vår dans bredvid mörkret och stupet ner till helvetets mörkaste grottor. Vi träffade Hampus. Pojken som min kurator på skolan skulle döpa monstren i mitt huvud efter. Min, Majas och Hampus relation var fruktansvärt destruktiv. Hampus var i sig fruktansvärt destruktiv. Han rev, slet och misshandlade allting som han kom över. Manipulerade, spelade spel och drog ner oss i en fruktansvärd spiral.
Tretton år gammal var jag när jag tydligt minns att jag för första gången kände den där svarta handen i mitt bröst. Som klämde åt mitt hjärta så hårt att det kändes som att jag skulle implodera och gjorde så jag inte kunde andas, fick det att svartna för mina ögon, det var nyårsafton 2012. Jag försökte förklara för mina föräldrar hur världen rämnade under mina fötter men de lyssnade inte. Jag klandrar dem för att de inte lyssnade, absolut, men jag kan samtidigt förstå att de bara avfärdade det som tonårsångest. Den våren blonderade jag håret tills det nästan var vitt och började gå ner i vikt. Arton kilo på tre månader. Åt ingenting och tränade bisarrt mycket. Ville försvinna. Sluta vara tjock och äcklig. Gick från normalvikt till undervikt och ständigt synliga höft och revben. Spydde när jag ansåg att jag ätit för mycket och började gå till skolans kurator efter att mamma kommit på mig med att spytt efter en måltid. Det var liksom vår deal och efter det pratade vi inte så mycket mer om det hela. Tog hand om hela världen. Alla människors öden och mående låg på mina axlar och jag var den sista personen som någon behövde bry sig om.

Vatten återspeglar ögonens djup
där svärta
ilska och hat
blandas med krälek
till livets stora rus
Ensam blek hand
fångar livet
och kramar det hårt
medan eldens värjor
spelar en sällsam melodi

(Gå hem flicka lilla
detta är inte en plats för dig)

Blodsprängda ögon
och rinnande tårar
smakar bittert av ensamhet
Den vita duvan
har flugit bort för gott
Vassa klapprande käftar
tuggar sig sakta igenom
alla våra försvar

(Gå hem flicka lilla
detta är inte en plats för dig)

Snart finns bara
den nakna bitande
sanningen kvar
Och glittrande vassa skärvor
från en krossad lögn
Berusade på de djupa
ögonens förföriska blandning
som viskar efter hämnd

(Gå hem flicka lilla
detta är inte en plats för dig)
- 2009

Jag och mamma har pratat om den där resan. Den där som jag genomförde sommaren efter att jag fyllt tretton. Kommit överens om att det var ett väldigt dumt beslut att låta mig åka iväg på det. Följde med simningen till Turkiet på träningsläger. Minns hur jag satt vaken hela nätterna på balkongen och stirrade på klockan. Räknade minuterna. Timmarna. Tills klockan började vara tre, fyra någon gång och jag kunde somna, och så upp klockan sex igen och träna fyra timmar. Äta så lite som möjligt och bara tänka på vikten. Längta hem och ringa min mor och gråta i telefonen. Pratade upp åtskilliga hundralappar den resan. Är lite osäker hur det såg ut. Tiden här var och är väldigt luddig, men här någonstans så började jag trycka ner synålar i armarna. Djupt, djupt, djupt. Kommer fortfarande ihåg ljudet av senorna och musklerna som krasade när nålen gled genom huden. Så småningom så började jag skära mig också. Ungefär när jag var fjorton började jag väl med det. Men vi kommer dit.
Under denna tiden hittade jag även mitt umgänge. Människorna som jag kände mig hemma med. Ungdomens nykterhetsförbund fann jag dem i. Att jag ens blev medlem är egentligen en ren slump. De hade anordnat ett läger i byn där jag bodde och en kompis till mig hade tänkt sig dit och tjatade på mig att jag skulle hänga på eftersom det ändå var i Burvik, och snäll som jag är så hängde jag med. Det är himla lustigt det där, hur minnen förändras med åren. Jag kommer så väl ihåg när de människorna jag senare skulle komma att kalla nära vänner klev ut ur bussen som de åkt med. Det var ett läger som Västerbottens UNF anordnat tillsammans med Norrbottens UNF, så de klev ut, en salig blandning från hela Norrland ungefär. Alla helt klädda i svart. När jag tänker tillbaka på detta minne så ser jag dem kliva ut ur bussen, de glittrar och skimrar, den där svarta klungan, och jag minns hur jag tänkte att dessa människor måste jag lära känna. Och efter många om och men så gjorde jag det. Det är fullt förståeligt att de inte la mycket märke till mig till en början med mitt platinablonda hår, ljusgula t-shirt och blå shorts. Jag såg så annorlunda ut från dem, men på insidan var jag precis likadan. Lika plågad. Lika ledsen. Lika annorlunda från mängden, trots att det inte syntes på mig.
Jag fann en otroligt trygghet i min vänskap till dem. De blev min konstanta livlina, och min livsglädje i allt kaos jag upplevde. Det syntes även på poesin jag skrev under denna tiden.

Med solkyssta tårar
Äter vi oss genom
Varandras murar
Månens vita sken
Kittlar mellan
Tindrande blickar

Mjuka ord
Faller ner på min kudde
Och skratt
Trillar ner under sängen
Dina händer
Fumlar sig
Längs mitt nakna
Sinne
Framkallar rysningar
I mitt stormiga
Hjärta

Snö faller
I mina öron
Får allt du säger
Att låta lent som sammet

Vi kan
Bära eller
Brista

Endast de små
Gaskloten
Som brinner på himlen
Vet
hur detta

kommer att sluta

-2009

I samma veva som denna väldigt positiva vändningen skedde i mitt liv, så hände även det värsta som någonsin drabbat mig. David. Jag var så sjuk, så sjuk under denna tiden. Självhatet var så brutalt. Jag avskydde mig själv och det fanns ingen som jag äcklades av så mycket som mig själv. I min dagbok skrev jag:

Ska jag vara ärlig mår jag uppriktigt piss idag, inte bara på grund av den hemska yrseln och illamåendet utan för att jag känner mig äcklig, eller inte räcker det till idag, jag känner mig smutsig och ledsen.
Så nu ska jag gråta en skvätt idag kanske, dels över min hopplösa syster, dels över att jag är så smutsig.
Saknar mina små UNFare, saknar syster, saknar mina små guldkorn.

David var till en början bara UNFare för mig. Och sedan en kille som var kär i Maja. En kille som var kär i Maja som spenderade fruktansvärt mycket tid på mig. Sedan kommer delar som än så länge är väldigt jobbiga att skriva. Men jag kan kort sammanfatta det som att han hotade att han skulle ta livet av sig om jag inte gjorde som han ville redan innan vi blev tillsammans, och jag, så sjuk som jag var förstod inte hur fel det var. Det fanns inte i min åtanke hur jävla fel det var. Ganska tidigt in i vårt förhållande så sa han upp kontakten mellan mig och Maja. Han stod inte ut med att behöva dela första plats med henne. Talade om för mig att hon inte orkade med mig mer, och att hon inte ville ha med mig att göra något mer. Han hade sagt det till henne när hon pratade i telefon med henne. Jag kände mig så sviken och trasig. Jag vet inte om hon läste någonting som jag hade skrivit rent ut av där hon förstod att jag trodde att hon sagt upp kontakten med mig och bara inte orkade reda ut det, för hon var så sjuk hon med. Vi var båda så sjuka, och mellan oss hade vi en manipulativ, och väldigt sofistikerad sådan, man som skulle göra allt för att sära på oss.

Jag gör så väldigt ont. Jag är så tom. Jag ekar. Jag är så väldigt trött.
Det finns inget kvar.
Tomt.
Det trycker på bröstet och mitt hjärta sluter sig igen med allt sitt innehåll. Min kärlek, tillit, mitt hopp, min kämparglöd. Jag dör sakta, sluter mig i mitt skal och försvinner igen. Försvinner och jag tror inte att du kommer lyckas hitta mig igen. Jag försvinner bort. Jag är borta. Försvunnen.
Jag blev sviken av en ängel. Jag blev lämnad av en ängel. Min ängel som jag hittat helt själv. När änglar lämnar dig, en ängel precis som alla andra du släppt in, går du sönder lite för mycket.
Jag gick sönder lite för mycket.
Nu lagar jag mig själv lite för mycket och innehållet i mitt hjärta rann ut i hålet du lämnade.
Det kommer inte in igen.
Nu kan jag spy upp mitt hjärta.
För nu bor ingen där längre.
Det är tomt.
Tomt.

Samtidigt som jag lever i illusionen av att han älskar mig så får jag denna kommentaren på en inlägg jag skrivit i min privata dagboksblogg, som han hade tillgång till, där jag sagt att jag ville dö, ta livet av mig, att jag hatade allt och inte ville leva längre.

?Ta mitt liv? Döda mig? Om du känner så här, så är jag inte värd att leva och höra dig kalla mig för en hjälte, jag står inte ut längre. Du har helt slutat nämna vårat löfte, du har helt sluta att försäkra mig om att du inte tänker dö, vi skulle väl inte dö, va? Är jag inte värd att leva för? Jag trodde att vi hade en framtid. Jag kan inte låta dig ge upp men vad kan jag göra?
Ah men skär upp mig, Linnea!? Skär upp min hals, hugg mig i bröstet, slå och sparka mig, skrik åt mig hata mig stryp mig bryt lös mina ben sakta
gör vad du vill jag vill bara att du ska leva. varför är jag inte lika värd? varför kan inte jag täcka dina sår? Är jag inte nog? döda mig snälla du?

Här har vi min rädsla. Skulden. Skammen. Jag var så trasig och det gick rätt in i mitt hjärta. Jag fick min partner, min älskade att vilja dö. För mina tankar, för min sjukdom. Detta är dessutom bara det som jag har sparat, det är inte smsen, det är inte de timslånga samtalen då han berättade för mig hur han ville bryta ner mig. Allt med den där rösten. Det är inte gången då han våldtog mig. Det är inte alla de gångerna jag vaknade av att han hade sex med mig och han snabbt drog sig ur och låtsades som att ingenting hade hänt.

Jag räcker inte längre till för David och han inte för mig. Vad fan hände och när. Jag har inte tänkt lämna honom. ALDRIG. Vi kommer tillbaka. Men inte just idag kanske.
Hans ilska och sorg är oändlig. Jag undrar om jag tömde honom på hans förråd av lycka de första månaderna. Helt plötsligt var det borta. Han är kvar, men inte som den jag minns honom. Jag är inte heller kvar som den jag minns mig. Jag tål inget. Jag är skör, som en såpbubbla. För ett ingenting går jag sönder.

I Juni samma år, 2010, jag träffade David i Oktober året innan så började tvivla på vårt förhållande. Kände hur han blev värre och värre. Och hur jag började återfå kontrollen med hjälp av mediciner och terapi. Jag var så långt ifrån frisk man kan bli, men, jag började bli så pass frisk ändå att jag kunde se vad han gjorde om än jag var fruktansvärt, fruktansvärt rädd att lämna honom. I Juni det året så våldtog han mig även. Jag kommer fortfarande ihåg det så starkt. Hur han tjatade, och tjatade, och tjatade. Hur jag gick sönder för varje gång. Hur jag sa nej gång på gång, på gång, men han slutade aldrig tjata. Tillslut gick han ner på toaletten och jag brast helt. Skulle jag knullas som en hora skulle det göras rätt. Jag klädde av mig, slängde ner kuddarna och täcket på golvet. Det skulle vara smutsigt. Jag var smutsig. Han kom upp igen. Hade sex med mig. Jag var inte närvarande. Jag försvann upp i taket. Lämnade min kropp. Jag berättade för honom att han hade våldtagit mig och han sa att var det sant var han tvungen att dö. Jag fick inte berätta för någon. Då var han tvungen att dö. Jag var så rädd för det att det tog nästan ett år efter att jag lämnat honom innan jag berättade för någon om det. Minns hur jag äcklades av sex första tiden efteråt. Minns fortfarande hur jag började gråta så fort det hade gått för lång tid mellan gångerna jag hade sex det första året. Behövde ha sex regelbundet för att det inte skulle bli alldeles för jobbigt för mig att ha sex. Annars bröt jag ihop i tårar och låg bara och grät.

?'Sky, big blue one with lots of clouds.?
Used to be me.

Snälla låt oss börja om på nytt?
Snälla ring mig, kontakta mig, snälla, jag vill vara en del i ditt liv igen. Ge mig en chans att ställa allt till rätta. Jag är skar dig så mycket. Jag vill hålla om dig igen. Jag vill kyssa dig igen. Jag vill göra dig lycklig igen. Jag kan göra det, det vet du. Snälla. Kan inte vi bara ses och prata? Inte peka finger, inte vara arga på varann. Vi kan bara lägga allt bakom oss och glömma allt efter vi har pratat om det. Det kan fungera, vi kan fungera igen. Jag lovar! Jag lovar på mitt liv att vi kan lyckas! Ett till mirakel, vårat mirakel. Tillsammans kan vi få det att fungera. Tillsammans kan vi laga två brustna hjärtan, och lägga det förflutna bakom oss. Låta nuet ta över och vänta med framtiden. Och bara se vad som händer. Jag älskar dig, jag älskar dig så jävla mycket, Linnea. Jag vill så gärna hjälpa dig må bra igen, jag klarar inte av att se dig gråta, jag kan hjälpa dig.En ny start. Snälla, ingen trycker ned den andra, vi står som jämnlikar, tillsammans. Snälla, jag vill inte det här bara för min egen skull heller.
Jag vill det för din skull med. Vi hade det så bra tillsammans, en gång i tiden. Vi kan få det så igen. Jag saknar dig. Jag vill hjälpa dig, jag är orolig. Jag vill skydda dig.Jag vill skydda dig. Jag kan göra dig lycklig om du vill. Snälla ring mig. Säg hej, snälla, jag ber dig, låt oss försöka igen. Saknar du inte dom gångerna på morgonen, när jag kom in på ditt rum och sov bredvid dig i några timmar? Att vakna upp bredvid mig? Jag saknar dom gångerna jag vaknade av att du la dig mot mitt bröst och såg så söt och liten ut, dom gångerna du väckte mig hos mamma. Du såg så liten ut mot mitt bröst. Du var så varm, du var så du, ditt leende, du kunde att få mig att le som ingen annan kunde. Du är speciell, det finns ingen så underbar som du. Snälla, ge det en chans till.
Snälla, jag vill göra dig lycklig, Jag vill se dig le igen, snälla söta rara du.
Ge det en chans??

?Vad har jag gjort nu?
Varför är jag så hemsk, när jag kan ge dig allt du behöver? Allt du vill ha. Jag kan göra dig hel igen, du kommer att göra mig hel. Jag kan göra dig lycklig igen. Jag kan vara den du faller tillbaka på när saker går fel.
Min lukt, min varma famn, mitt bröst, mina läppar, mina mörka ögon, mitt långa mörkbruna hår, mina fingrar, min mage, min rygg, min hals, min kuk, allt är ditt, du har märkt mig, jag är din, ta mig, kom ihåg det här och ta tillbaks mig. Min röst, mitt sätt att göra dig glad, göra dig lycklig. Allt kan jag ge dig. Ge det ett försök. Ett sista försök. Jag kan ge dig allt! Du äger mig. Jag är din docka. Din leksak. Use me, please? Du behöver inte ens behandla mig bra. Snälla, jag ber dig på mina bara knän. Jag är inte värd det. Men jag älskar dig, Linnea. Jag älskar dig, det brukade betyda något en gång i tiden. Jag var din älskade pojkvän, din älskade david. Jag existerar förtfarande. Jag kan fortfarande vara det.
Om du inte vill älska mig nå mer så använd mig bara för sex då? Snälla. Jag kan vara din sexleksak. Din slav. Äg mig. Slå mig. Döda mig om du vill jag bryr mig inte. Använd mig bara.?

?Det finns ingen drömvärld, du tog den.
Och ja, jag är patetisk, du drog mig fan ner till botten av det jävla hav du var i, för att ta dig upp slälv. Du gjorde slut för att du är styrd av endast en sak: Lust. Och förstås för att du ville rädda dit eget jävla skin.
Det är slut mellan oss. Det var du som höll på med någon annan. Det var du som rev allt. Jag sa det ju samma natt, innan jag såg er.
"Allt kommer att gå bra, jag håller på att gå vidare." Men, nej, du var tvungen att förstöra allt. Och om du säger att jag inte hade någonting att göra där så har du fel. Jag skulle hämta allihopa, Gustav hade sagt det. Och du bryr dig inte alls, det är bara skuldkänslor för vad du har gjort. Kom du ihåg den gången när jag sa att jag skulle bli hampus?
Jag hade rätt. Jag är ett jävla äckel. Du har gjort allt som jag visste att du skulle göra när vi gjorde slut. Jenny, Tobias, den jävla attityden, jag äter inte längre, jag sover inte längre, jag bryr mig inte längre, skolan går åt helvete, jag går under. Tack, tack för allt.?

?Varför kan vi inte bara ha sex då?
Om du älskar det så jävla mycket.
Om du är en jävla kåt liten hora, varför är jag den ända du vägrar knulla? Djävulst orättvist.
Jävla slyna, du kommer ångra dig. Du har föralltid fläckat din kropp. Jag tog din oskuld, nu är du bara en fläckad liten hora, varför gör du så mot mig? Varför måste du ha sex med alla? Varför duger inte jag? Är jag inte nog bra för dig? Har du tagit någon annans kuk än? Varför älskar du sex mer än mig? Jag hatar dig, jag hatar dig, du förstör mig.
Du gör illa mig. Men du har aldrig brytt dig om mina känslor. Du säger hur mycket du älskar mig, men varsfan är beviset? Det finns inget.
Och när vi talades vid en gång innan vi gjorde slut så sa du,
"Vi måste vara från varann, i ett år, kanske mer. Men jag är rädd att du inte kommer vilja ha tillbaka mig efter det."
Menade du då att jag inte skulle vilja ha dig efter att ha sugit och tagit massa andra kukar i dig? Slickat en massa fittor och pullat och blivit pullad gång på gång? Ha sex med främlingar och onanerat till andra än mig? TIll porr med andra? Då hade du rätt, jag skulle inte kunna lita på att du skulle vara trogen mot mig. Du skulle inte klara det. Jävla slampa. Jag älskade dig. Varför var jag tvungen att hjälpa dig att klara av alla sakerna som att suga och ta analt, du som bara skulle gå och låta några andra ta det.
Känner du dig inte smutsig? Hur kommer någon kunna lita på dig? Hur kommer någon kunna älska dig? Förlåt, vad säger jag, jag gör ju det, men jag trodde ju att du skulle vara min föralltid, bara min och ingen annans. Men nu är du använd av någon annan, några andra. Hur fan kan du? Ha sex utan att älska personen? Ditt liv är förstört. Du är förstörd och smutsig. ?

Mellan hoten och de delarna över telefon så fick jag sådana här meddelanden av honom i min dagbok. Vet inte hur många gånger jag skrev att han skulle låta mig ha mina tankar ifred. Jag har svårt att skriva om fler minnen just nu därför det gör så förbannat jävla ont i mig fortfarande. Som den gången Jenny masserade mina lår, och David kom upp dit vi var i Pingstkyrkan. Hans blick, hans röst. Jag minns inte vad han sa. Jag minns att jag var livrädd och grät. Jenny som säger strängare och strängare att han måste gå där ifrån. Hennes varma händer när hon torkar mina tårar. Jag vet inte ens hur många A4a jag har med saker han skrev till mig. När han sedan säger att han bara kallade mig för smutsig och hora för att jag skulle tända på det, att han inte menade det, att det är han som är äcklig. Det finns en term för det där när det kommer till misshandel, det handlar om att utsätta offret för våld och sedan massvis med kärlek och uppskattning för att binda hen till sig igen.