Det som jag inte trodde fanns där

Det gör så förbannat ont i mig när ni umgås därför jag är absolut livrädd att det ska bli ni
För någonstans har jag inte gett upp hoppet om att det fortfarande ska bli oss, igen
Jag känner avundsjuka därför jag är rädd att hon ger dig det som jag aldrig kunde ge dig, det som gjorde att det inte längre är ett du och ett jag som tillsammans blev vi
Jag hatar känslor därför de bara förstör och trasar
Varför ska det göra så jävla ont hela tiden
När hon tar kort på dig och jag ser hur du ler med hela ansiktet, hur liksom hela din kropp sprudlar av glädje gör det så jävla ont och jag vill mest av allt gråta, skrika
För jag är ensam igen och vet inte vad jag ska ta mig till
Jag vill höra av dig dagligen och samtidigt inte prata med dig alls för jag förstår att så länge jag hör av dig kommer jag inte kunna släppa taget om dig, släppa taget om oss
Ditt skägg, dina vackra ögon, mjuka läppar och fantastiska kropp, din doft, din röst och din förbannade fula bokhylla
Och så vet jag att du inte kan säga någonting för att göra det bra igen för jag förstår att du inte vill, att du inte orkar eller kan
För vem skulle vilja vara med mig
För trasig för att laga
För stor för att rymmas
För ledsen för att vara i någons hjärta utan att dränka dem
Jag önskar med hela mitt hjärta att jag kunde blåsa på dig, med såpbubblor och kärlek och bara ta bort allt som är ont, allting som jag har gjort och allt som jag inte gjort
Laga oss igen
Laga mig
Laga dig
Men det går inte, jag kan inte
För jag är liksom bara jag
Och jag har ingen att resa till Prag med och jag har inget hemma
Ingenstans där jag känner mig trygg och ingen famn att vila i
Jag känner mig så jävla rädd, bortkommen och ensam och det rasar runt mig
Känner mig som en tröja som blivit tvättad för många gånger
Genomskinlig och sliten
Tom och fylld på samma gång
Jag kan inte skilja vad som är depression och en trasigt hjärta
Kanske är det samma sak
Kanske var jag inte menad att överleva
Kanske kanske kanske
Det finns så jävla mycket mer jag vill säga och så många känslor jag inte vågar känna som inte har med dig att göra, men som blir ett enda virrvarr och så blir det bara en orkan inuti
För jag varken kan eller orkar bena
Jag är som ett garnnystan med för många ändar som bara trasslar ihop sig
Man skulle behöva ta en sax och klippa bort allting och börja om från början
Jag vet inte hur jag ska avsluta detta för jag vet inte riktigt hur jag ska börja heller det känns bara dumt att ha skrivit
Fult och äckligt
Så jag struntar i ett avslut och lämnar det helt enkelt öppet