busbarns blogg



Tjej, 29 år. Bor i Skellefteå, Västerbottens län. Är offline

busbarn

Senaste inläggen

Hah.
20 februari 2023 kl. 19:29
TW suicid
9 juli 2021 kl. 01:38
Första blogginlägget på hur många år som helst?
20 april 2020 kl. 20:15
EC och dess människor nu för tiden
23 februari 2018 kl. 20:08
Blablabla titel osv
8 februari 2018 kl. 12:10
Fantastisk helg
5 februari 2018 kl. 18:09
Marilyn och jag
29 januari 2018 kl. 12:10
Tbt Seterra
28 januari 2018 kl. 22:57
Att helt plötsligt vara vuxen
28 januari 2018 kl. 14:22
Satahormoner
27 januari 2018 kl. 12:46
Visa alla

Fakta

Riktigt namn: Linnea Civilstatus: Singel
Läggning: Bisexuell
Intresse: Kreativitet
Bor: I skogen
Politik: Röd
Dricker: Vin
Musikstil: Allt
Klädstil: Blandat
Medlem sedan: 2008-09-06

the best part of me have come and gone

och jag sätter igång så jävla hög musik och den känns ingenting alls och jag hatar hur jag ser ut men är så jävla rädd för att det ska bli fel så jag vill inte kliva ut ur lägenheten
och jag flyr när jag har människor i närheten när jag inte är med mig själv för när jag är med mig själv så orkar jag inte mer
jag vill orka, jag vill mer och jag vill inte vara själv
ligger i sängen och stirrar in i väggen och funderar på att gå och hämta rakbladen
men det ger ingenting för ingenting gör så att det kommer bli bättre och jag orkar inte vänta mer
och jag är så jävla trött
jag vill inte kliva upp ur sängen och jag vill inte vakna
lite te kanske kommer att värma någonting inuti
annars får jag väl grina i någon timme för att allting är hopplöst innan mamma ringer och kommer och hämtar mig
och så kommer vi att sitta i bilen igen och jag kommer att gråta och försöka förklara hur ingenting känns på riktigt och hur ingenting någonsin blir sådär underbart och hon kommer säga att det inte blir så för vanliga människor och då kommer allting bara att kännas ännu mer hopplöst trots att jag vet att det inte är så hon menar
och så kommer hon säga att det blir bättre om jag tar ut min p-stav och jag kan inte tro på att det är någonting så lätt men kanske har hon rätt och jag är vilket som för trött för att säga emot och det vet hon om
för när jag kommer hem så kommer de inte säga åt mig att tvätta mina kläder, duscha eller städa ihop därför de ser att jag inte orkar någonting mer
och imorgon kommer jag att springa ifrån hopplösheten när de andra är med och de kommer tycka att jag är jobbig för att jag är så högljudd och pratar så mycket, lever om och är så väldigt på
tills jag kommer hem och är ensam igen
då kommer jag skriva till någon på skype och inte få svaren jag vill ha och hålla tyst om det svarta och onda som jag inte vet hur jag ska förklara fast jag egentligen bara vill berätta hur jag inte orkar leva mer, be dem komma över och laga mig igen fast det inte är så det fungerar och få mig att känna mig värdefull och älskad så att jag kan tro dem


Logga in för att kommentera