Snön ger ut sin oskuld

Idag har jag funderat en del. Om livet och sådant. Inte någonting negativt, utan bara funderat sådär så jag blir så disträ att jag glömmer bort omgivningen.
Sådär som jag gjorde mycket förr i tiden, framförallt innan jag blev sjuk.
Jag började med att fundera på hur fantastiskt fin vår klass är, och hur otroligt mycket jag tycker om dem och hur jävla mycket jag kommer att sakna dem. Idag stannade fyra av oss kvar efter att vi slutat, stal och ett klassrum och tittade på film. Bara för att. Fanns liksom ingen anledning annat än att det kändes bra.
Det fick mig i sin tur att börja tänka på min oskuldspojke som kanske ska flytta innan vi går ut trean. Det ger mig ont i magen för att jag tycker så fantastiskt mycket om honom också och jag kommer att sakna sönder honom ifall han åker iväg och lämnar mig kvar här. Vilket nästan alla jag håller av har gjort och det gör mig så ledsen. Han tycker inte om att jag är så mysig med honom eftersom han inte tycker att det är okej att jag är så mysig med honom när jag har pojkvän. Personligen så bryr jag mig inte, och det gör inte min man heller. Jag har kommit fram till att jag egentligen trivs bäst i förhållanden när man inte måste sätta etiketter på dem.
Ni vet den där tiden då man nästan är tillsammans med någon? Man kanske har sex, ser film, kramar älskar men det är inga löften sagda annat än att man är i samförstånd om att man tycker otroligt mycket om varandra. Då man är mer än knullkompisar men inte riktigt har frågat varandra om man faktiskt har ett förhållande. Det är det bästa jag vet. När man rör sig i gränslandet och ännu inte har sagt någonting, när man kan kalla någon för sin, men inte behöver sätta ord på vad personen faktiskt är.
När man inte behöver svara på ifall man har flyttat ihop för att man har halva sin garderob där och kallar det för hemma. Jag menar, jag bor överallt där mitt hjärta är hemma. Jag har flera hem, jag bor där och på en massa andra ställen.
När man inte säger att någon är ens bästa vän därför man älskar alla sina nära vänner lika mycket men bara olika, men det blir så otroligt svårt att förklara för människor hur man kan älska alla lika mycket och inte bryr sig om att bli kallad för bästa vän därför det handlar inte om att vara bäst det handlar om kärlek och det har jag hur mycket som helst av. När man ska förklara för någon att man har sex med sina vänner ibland, därför man älskar dem så otroligt mycket och vill ge dem det allra innersta finaste bästaste som finns i en fast än att man inte är kär. För vad är egentligen kär?
Jag tycker bäst om tiden innan man måste fastställa att man är kär. Den tiden då allting bara är, och får vara. Då allting bara är längtan efter personen, kärlek och bubbel i hjärnan och i bröstet. Oavsett om det är vän eller en kärleksrelation.
Det är det bästa.