Uteblivna kyssar och det underbaraste av dofter

16 februari 2013 kl. 20:37

Igår var jag iväg och tittade på A good day to Die Hard med min Tor och Erik. Det var en fantastiskt underhållande film ska jag lova er och jag skrattade mig igenom större delen av filmen. Som Tor valde att uttrycka det;
"Det är en film skriven för män, men dialog för män, av män"
Tro mig fina människor, det är verkligen ingen överdrift. Hela filmen är så mycket man att det inte finns ord att förklara det. Så fort Bruce kommer in på scenen så börjar bilar att explodera och flyga i luften. Dessutom är det med onda ryssar och kärnvapen. Vad ska man säga - Det är helt klockrent bara. Åh, haha.
Efter filmen så begav vi oss hem till Tor för en gång skull. Vilket var trevligt, fram tills att Erik bestämde sig för att inte gå hem och lämna mig och Tor ensamma utan att lägga sig och ta upp hela sängen så jag fick gå ut och lägga mig i soffan för att kunna sova.
Jag räknade nämligen ut att det inte var värt att lyssna på snarkande och sova dåligt om jag ändå skulle behöva trängas med Erik i sängen. Tor lade sig väl runt femtiden i sängen bredvid Erik och sov en liten stund han med tills jag kom in och väckte dem. Då gick Erik hem. Direkt efter att han vaknat. Så fruktansvärt ovärt, jag menar om han faktiskt skulle stanna över natten och trängas så kunde han väl stanna och äta frukost med oss om inte annat. Eftersom Tor inte sovit någonting så låg vi och slumrade i en timme efter att Erik övergett oss innan jag med bruk av lätt våld fick upp pojken ur sängen och tvingade honom att göra mig frukost.
Aprikosté fick jag. Fantastiskt gott, så fort min älskade kommer hem så ska vi gå på T-magasinet och handla det.
Jag tycker om att umgås med Tor och Erik. Framförallt med Tor därför han gör mig för det mesta ångestfri. Det absolut bästa är att ha min man och Tor i samma hus.

Sedan åkte jag vidare. Till genrepet inför Melodifestivalen. Alltså. Låt mig säga ungefär såhär; Det är nog det mest awkward/bisarra jag gjort i mitt liv ungefär.
Jag som en del i publiken kände mig mest som utsmyckning, vilket jag också var. Programledarna står ju majoriteten av tiden med ryggarna vända mot oss och tittar in i kameran och stora delar av musikerna ligger mer på golvet och hånglar med kameran än att ge järnet för att ge oss en otrolig upplevelse.
Nej. Tro mig när jag säger att jag nog aldrig i mitt liv kommer betala igen för att se detta spektaklet live igen. Möjligtvis om jag vill visa någon annan hur fruktansvärt mystiskt det hela känns.
Hoppas att er kväll blir fantastisk. Själv sitter jag och pratar med min man på skype samtidigt som vi alla tittar/lyssnar på Melodifestivalen. Andra gången för mig idag.
Det trodde jag inte om mig själv.

---