Got that summertime sadness fast det är vinter

Vad gör du när du älskat tusen gånger om och hjärtat alltid brister?
Du vet inte om hjärtat brister i sorg, kärlek eller ensamhet trots att du inte är ensam. När livet inte längre är svart eller vitt, inte en gråskala utan det som är svart är vitt och det vita är svarta och det svarta är svart och det vita vitt på samma gång.
När du älskat alldeles för mycket, och ignorerar dina känslor och du vet inte riktigt varför men det som är inuti är för läskigt och ingen vill eller borde höra för att allting är fel och trasigt och jag kan inte laga mig själv.
När du inte vet om mardrömmarna som kommer just innan du somnar, de som känns för verkliga för att vara tagna ur fantasin, är på riktigt eller symptom på en sjukdom som du ska vara frisk från. Ifall de är minnen som spelas upp, eller om det är vad du önskar ska ske. När katastrofen finns överallt i din kropp och därför vågar du inte somna innan du vet att du är så trött att du kommer somna utan att hamna i de vakna mardrömmarna.
När du förstår att du är fel, vad gör man när man förstår att man är fel?
Att man egentligen inte passar in därför det går inte att förklara allting och att modet inte finns för att förklara hur man är och fungerar och behöver och att allting låter så bra i huvudet och är så fel i verkligheten och då bara trycker man undan och fortsätter att trycka undan tills det försvinner.
Fast egentligen så försvinner ju ingenting någonsin. Det ligger ju där och bubblar upp innan man ska sova. Tillsammans med allting jag aldrig gör och som jag inte vet om jag vill göra men som ändå alltid finns där i kroppen, som ett eko av allting som pressas ner och bort.
Sen inser man att det man tycker och tänker inte är förankrat till verkligheten och då blir det helt plötsligt läskigt för då kan jag inte längre avgöra vad som är på riktigt och vad som är inbillade sanningar i mitt huvud och det är ingen som förstår för man ska bli frisk och funktionell och det ska gå över och sen ska man klara sig själv. Det är då jag önskar att jag kunde få en diagnos, eller att jag hade röster som övertygade mig om mina sanningar, men egentligen så är det ju bara jag som gör det. Jag som inte har någon diagnos utan bara är fel men kommer bli rätt sen, för det säger alla och alla kan ju inte ha fel.