Kan man kalla det för inbillad nostalgi?

Ibland blir jag så himla ledsen att jag alltid ska vara så jävla klok och vettig, liksom, varför passade jag inte på att vara ung och dum när jag kunde?
Nu är jag som för gammal, jag menar, jag fyller ju snart arton för tusan.
Fan. Jag önskar att jag hade blivit poppare, slutat äta, börjat röka och skurit mig en massa i armarna samtidigt som jag drack rödvin och kände mig svart och svår.
Eller hade blivit punkare och rakat av mig allt hår, skrikit slagit sönder väggar och liksom went all vegan och kunde känna mig speciell och hård.
Det eller någonting annat. Då hade jag liksom i alla fall inte varit så jävla ensam. Jag hade i alla fall haft någon att dela mina svarta svåra stunder med, hade kunnat vara med i en gemenskap. Liksom jag var bara svart och svår, med blont hår som senare blev svart och med en pojkvän som gjorde mig illa.
Nu kan jag inte börja skära mig en massa, röka och börja klä mig konstigare än jag gör. Jag är liksom för gammal för sådant.
Fan, fan, faaaaan för att citera Thåström, men det ger ingenting att gråta över spilld mjölk gissar jag.
Ska fan peppa mina barn till sådant, så kan de gråta med sina naiva indiehjärtan som de säkerligen kommer att ärva av mig tillsammans med andra barn. Så de slipper vara så ensamma mitt i all ledsenhet.