jag är ingen vacker tyllklänning

Jag är så jävla vidrig. Tjock, ful och full med äckliga bristningar. Jag blir gråtfärdig varje morgon när jag vaknar och ser att det är fler än kvällen innan. Nu när jag skriver det gråter jag som ett jävla barn. Jag har stora tunga bröst som hänger och en mage som aldrig vill bli platt hur mycket jag än tränar. Jag är det som klassas som tjock och ful. Varje gång någon skriver ordet tjock så är det min kropp jag ser. Varje gång någon säger ordet tjock vill jag bara gömma mig.
Jag en romantiker, en nyromantiker och är inte mitt liv som en saga och de i min omgivning perfekta så passar de inte in. Men jag tycker alltid om dem så förbannat mycket att jag vilket som aldrig kan släppa taget om någon. Jag är aldrig nöjd med någonting och gottar alltid ner mig i sorg och självförakt. Jag hatar nutiden med allt vad det innebär.
Jag borde sluta sitta vid datorn, sluta överhuvudtaget ha kontakt med människor. Jag borde börja gömma mig i böcker istället. Gömma mig i vackra ord där jag känner mig hemma och trygg. Där jag kan vara hur vacker som helst tillsammans med alla andra fantasifoster.
Ni som vill träffa mig i verkligheten. Tänk om. Ni vill egentligen inte göra det. Jag är så mycket bättre föreställd i era fantasier än i verkligheten.

Mamma säger att det är en gåva och en förbannelse att ha en konstnärssjäl. Det är en gåva att kunna ge av sig själv tills man är helt tom, tills man gett alla och allt så mycket att man rört sig från den sjunde tjocka glasrutan, som skyddar mot världen, till den första som är så tunn så att om jag så mycket som snuddar den, så går den sönder i mina bara händer. Men i av exakt samma anledning är det en förbannelse och jag kan inte hejda mig själv.

Jag är helt tom och allting är fel och allting är smutsigt och inte ens kärlek är rätt