Nu är det värsta gjort tror jag

Jag, Linnea, sprang just ungefär en kilometer. Bara på random. Med en ryggsäck på ryggen.
Skulle promenera hem från en vän. Det var kallt, så jag började jogga.
Och jag fortsatte hela vägen hem.
Det var inte ens så jobbigt som jag trodde det skulle vara. Jag skulle orkat springa betydligt mer.
För er som inte förstår det, så är detta en enorm bedrift för att vara jag.
Idrott har alltid varit lika med brutal ångest eller ätstörning (allt utom simning) och jag har inte sprungit frivilligt på kanske tre år ungefär. Därför har jag även gruvat mig väldigt mycket för att börja om med framförallt löpträningen.
Idag var ett enormt steg framåt. Jag kanske beger mig ut och går, vilket kan relatera i löpning någon annan kväll. Jag hatar egentligen att springa när det är kallt då min hals snörps ihop ochndet gör ont att andas, men jag tycker ändå bäst om att springa när det är mörkt, och innan jag ska sova.
Ett steg närmare att bli vacker igen, hela jag.