En sommarnatt i juni.

Suttit ute, naken insvept i min mormors gamla fuskpäls och druckit te. Ätit två mackor. Lyssnat på fågelsången.
Det enda som skulle kunna göra det bättre skulle vara att jag hade haft min stora håriga man eller en mjuk liten flicka i min säng nu när jag kom tillbaka.
Men man kan inte få allting gissar jag.
Älskar att jag skäms över att bara haft en femtio år gammal fuskpäls på mig. Nu får jag ta och skärpa mig. Jag tycker faktiskt jättemycket om den. Varm, mjuk, gosig med en stor luva och ingen har fått sätta livet till för den.
Mitt migrän har släppt.
Jag älskar allt och alla. Livet är fint.
På onsdag åker jag till Umeå, då blir det vackra flickkyssar, veganmat och ett år med den underbaraste mannen i hela världen. Tiden har gått så fort. Åh, jag är så lycklig att jag har honom.