Saknaden

Det finns en känsla som jag hatar mest av allt. Och det är känslan av att känna mig ignorerad och totalt oönskad/ovälkommen. Har inte känt så här på jävligt länge, men nu slog det mig. När jag känner så här så vill jag bara försvinna. Bort från allt och alla, men samtidigt vara nära någon, känna att någon finns där för mig. Som känner mig. Som tycker om mig för den jag är. Det finns bara en person i hela världen som gör gjorde precis det, min syster. Visst, hon var min "halvsyster" (vi har hade två olika pappor), hon kanske inte var den perfekta dottern när hon var yngre men vem är perfekt egentligen? Ingen. Men för mig betydde hon allt.

Det kändes som om att hon kände mig bättre än mig själv. Ibland vet jag inte ens vem jag är. Varför jag ens existerar. Vad gör jag för nytta i livet? Ingenting, känns det som. Allt jag gör blir fel. Allt jag gör är fel. Allt jag säger är fel. Vad fan gör jag här egentligen?

Jag saknar dig, min syster. Du visste precis vad jag behövde när jag mådde psykiskt dåligt eller när jag bara hade en dålig dag. Du fanns alltid där för mig när jag verkligen behövde någon. Du behövde inte ens säga eller göra något, bara din existens gjorde allting bättre. Fyra år har gått nu och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra utan dig. Jag saknar dig. Jag saknar dina kramar. Jag saknar ditt skratt. Jag saknar ditt leende. Jag saknar att bara få umgås med dig.

Ta mig tillbaka.