Ibland måste man.

Wow, jag har startat en bloggkonversation utan att ha det i åtanke.
Jag ville bara att du skulle veta att jag tänker på dig ibland eller något.
Jag har också ett kliande ärr på min hand jag gärna täcker för när jag inte känner för att vara nostalgisk och jag hoppar mer än gärna över de där Lars Winnerbäck låtarna för att slippa tänka.

Men jag saknar NärCon kvällen och jag kan ju inte hindra det. Men när inte funkar mellan två personer och det är så destruktivt att man blir kvävd måste man pausa, stanna upp och fundera på om allt är värt det. Jag har tagit en paus. Kanske inte förevigt vem vet egentligen? Det är ju ändå oss två det handlar om. Jag hoppas du förstår även fast jag gärna skulle velat vara den modiga och våga säga allt face to face. Men vi ska ju inte vara roliga här, du vet ju mycket väl att jag är en jävla fegis.