Riktigt namn:
rebecca, laman Civilstatus:
Singel
Läggning:
Straight
Intresse:
Musik
Bor:
Med mamma
Politik:
Inte valt
Dricker:
Nej!
Musikstil:
Allt
Klädstil:
Galen
Medlem sedan:
2009-12-13
tänk att ni har en dröm. något ni velat ha, riktigt länge. kanske en dröm, ett föremål, mat, vadsomhelst, kärlek? vilket som.
så plötsligt, en dag, får ni detta serverat till er. på ett silverfat. (symboliskt, ni förstår). och bara för ni är så snälla, och älskar era vänner, tackar ni nej.
ni låstas som om ni inte är intresserade, inte vill ha detta. (som ni egentligen längtat efter)
för er vän vill ha samma sak.
detta händer mig ofta. och nu slog det till, något jag väntat på hur länge som helst.
men min vän vill ha samma. och jag tackar nej, och försöker hjälpa henne på traven till och med. även fast det gör ont. även fast hjärtat spricker. hon är min vän, hon ska ha det.
jag ser dig, du är så vacker, och du tog min hand. du tog nästan min hand. men jag sa nej. jag vill så gärna, det är allt jag vill.
men istället hjälper jag henne, för vi vill samma.
mitt hjärta svider när jag se er rusa glatt, hand i hand, nedför backen med solnedgången. jag står där, lämnad själv. ensam, igen.
och nyss var jag för en sekund den lyckligaste i världen.
alla har en tid i livet, då de kan bli hörda.
när man har andras uppmärksamhet,
då de bryr sig och försöker förstå.
alla har den tiden. vissa lyckas väl, att göra sin röst hörd. sitt gråt. sin lycka. sitt hat.
vissa kvävs, när de har uppmärksamheten.
då de har någon som bryr sig...
när de känner sig omtyckta och brydd om.
man har väntat, hela livet, på att få sin röst hörd.
men när det väl gäller, står man där, gapande. och kan inte säga något.
då har minuten farit förbi. du är inte uppmärksammad längre. folk vänder sina ryggar, och koncentrerar på annat.
men hade du sagt något, då hade du kanske uppnått detdär du alltid velat.
jag minns stockholm och uppsala med dig, domdär sju månaderna som jag aldrig kommer glömma. plågan, lyckan.
jag minns när du alltid värmde mig med din tröja, när du vek ut din jacka så vi båda rymdes i den och du var så lång och jag var tvungen att sträcka mig en decimeter och du var tvungen att huka dig för att våra läppar skulle mötas.
jag minns alla nätter jag legat och tänkt på dig, gråtit av dig, skrattat av dig. alla drömmar jag drömt om dig, det måste vara fler än 40 drömmar.
när du och jag blev ett, men du vågade inte vara stolt över det. jag förstod aldrig. alla skratt vi haft, gråt, svek vi delat. alla gånger jag såg honom slå på dig, men du skrattade bara. jag med.
du kommer alltid vara finast i mina ögon, men du är en dröm nu. har varit för länge, och du blev det för länge sen. en gång i tiden var det vi, men den tiden är över nu.
varför ska det alltid vara jag som sitter och skriver om kärleks-skit?
varför är det alltid jag som blir frustrerad, ledsen och sårad?
varför är det alltid jag som sitter och är ledsen mitt på natten av att aldrig få nåt tillbaka?
varför är det alltid jag som läser andras bloggar som handlar om hjärtan som blir krossade?
varför är det alltid jag som måste kämpa?
varför är det alltid jag som börjar skriva, men om jag inte skriver reagerar du?
varför kan inte du skriva?
varför kan inte du kämpa?
varför kan inte du sitta och gråta för mig?
varför ska det alltid vara jag?
trodde jag hade kommit långt bort ifrån dethär, men verkar som att jag aldrig försvinner ur mönstret.
jag älskar dig
och det gör ont men det fyller mig med glädje. och jag orkar bara inte whine;a mer.
jag orkar inte se dig med någon annan, kramandes på stan. skulle stena henne. eller nånting.
hoppas du förstår
fast klart du inte gör. jag kan ju fan inte ens uttrycka mig på minsta sätt utan att det blir fel
jag kan inte kommunicera med dig på det sättet så du förstår
jag kan inte ta mig in i din hjärna
jag kan fan inte styra dig, förlåt.
jag önskar att jag kunde. jag önskar att jag kunde göra så alla slapp lida av krossade hjärtan i den här världen. för det är så jävla drygt. jag orkar bara inte förlora dig. jag vill inte tappa kontakten med dig, jag vill inte förlora dig. för förlorar jag dig, jag förlorar en bit av mig själv. inte igen. snälla du.
kärlekssved i hjärtat. kollar luren för ett väntat uppskattat sms ifrån dig.
jag ryser och känner doften från din tröja jag har.
du och jag har mycket vi, jag ska alltid sno dina pösiga tröjor.
skratt, sorg, äventyr, spechjälpen. vi två.
det har tagit mig nästan två år att förstå, inse vad jag känner.
min bästa vän
det är dig jag älskar.
minns du?
färgen. regnet.
spelar ingen roll vilket väder det är ute, eller hur mörkt det är. dina ögon lyser och tränger fram även i mörkaste natten.
"fryser du?"
"jo.. men det är okej."
då tar du av dig din jacka, ger den till mig. sedan tar du handen min.
saker som gör mig glad: 1. när folk berättar för mig att jag är uppskattad&älskad. 2. kärlek (som man inte behöver kämpa för alldeles för mycket) 3. när snälla främlingar börjar prata med mig. jag tycker om sociala, pratglada människor. 4. när jag lyckas med något, (känna mig nöjd). 5. när jag vaknar med en varm känsla i magen och min familj är på bra humör.
saker som gör mig ledsen: 1. när vänner säger elaka saker till mig, bara slänger ut sig vad som helst. (gränslösa människor) 2. när man börjar hoppas&tro på kärlek igen bara för att få sitt hjärta krossat, igen. 3. när mamma eller william är ledsen. 4. när jag blir missförstådd. när jag inte är sedd. när jag känner mig osynlig. när jag börjar gråta av min egen spegelbild. när jag tänker på hur mycket människor som finns i världen och frågar mig själv varför någon skulle bry sig om just mig av alla människor. 5. att folk inte förstår att man vill deras bästa. när folk tror att jag hatar livet.
det skulle varit två månader idag.
jag hoppas du förstår varför det inte fungerade.
(jag har inte reagerat alls på att det är slut. jag är i skolan som vanligt, jag skrattar som vanligt, jag försöker tänka på vadsomhelst men inte på att du och jag är över. att vi är över.)
sömnproblem och matproblem.
vikten rasar och jag kan inte sova, men ändå låstas jag som om ingenting är fel.
