Solen skiner återigen

Solen skiner återigen här. Eller över mig i alla fall. Har mått sjukt dåligt och igår pratade jag med en av de få personer jag kan berätta saker för. Kändes så jävla bra. Fast tänkte på de minnen vi har tillsammans och hur allt började. Tänkte även på att det du hav mig egentligen inte betydde något mer än att stärka mig. Det var svårt att inse det.
Sitter just nu i ett fönster i skolan helt ensam för alla är på språk. Sitter och kollar ut över den förfallna skolgården, de ljus gröna träden som vajar i vinden, vattnet i viken som glittrar när den varma solen lyser på det. Det är sådana här tillfällen jag tänker på hur det var för ungefär ett år sedan. Allt hade varit bra. Hade vänner i skolan. Struntade i vilka lektioner jag inte var på. Satt och pratade och lyssnade på musik. Satt ute och solade och delade på efter lunchen ciggen. Saknar alla de vackra människor som fanns här för mig. Sen försvann ni. Och inget verkar ha blivit bättre.
Även för ett år sedan så träffade jag en underbar person. Den människa som jag skulle göra allt för. Och idag hatar vi varandra. Och ingen vet varför.
Så sitter här helt ensam och lyssnar på country. Tänker på allt som hänt. Varför ska allt vara så jobbigt.