"Bit ihop"

Bit ihop, sa någon idag... Sen sa en artist "hur ont det gör när man inte vet vad som är fel".

Och min hjärna klickade till. Jag har mått som jag mår så långt bak jag kan minnas, alltid har jag gått med tankarna om att det ska bli bättre, att det bara är mycket just nu, att jag bara haft otur och det är därför jag mår som jag gör...

Ursäkterna är många, anledningarna fler, men sanningen är densamma. Jag har ljugit för mig själv.
Jag har aldrig mått annorlunda, varje dag har jag slängt på mig masken, leendet och det sociala...
Inte velat oroa föräldrar och vänner, inte velat förtydliga hur jag så gott som aldrig känner något... alls.

Jag har inte velat berätta om hur maten smakar absolut ingenting, och om hur jag äter bara för att det är vad som förväntas.
Eller hur många gånger har jag inte pratat vilt och stort om kärleken, men jag har bara ljugit, både för mig själv och andra, så pass bra för mig själv att jag på allvar inte trodde att jag ljög för andra.
Men det är exakt vad jag gjorde.

Jag plågas av känslan, "detta är fel", kvittar var jag befinner mig i livet, vem jag än är med, vad jag än gör, det har alltid mer eller mindre, känts... fel.
Jag vet inte varför, det har plågat mig så länge jag kan minnas, och jag vet inte vad som är rätt.

Jag finner viss tröst i ensamheten, då går det iaf inte ut över andra... För de har trots allt inte gjort något för att förtjäna att stå ut med mig, eller det är så jag rationaliserar det hela iaf.
Jag har alltid tagit avstånd när jag lärt känna någon, vill inte skapa vänskaper och förhållanden, jag vet hur jag bara förstör... Hur fel jag är.

Det är många gånger i mitt liv jag rakt ut betett mig som ett as mot människor som faktiskt fick mig att iaf känna lite lite lite grann... Jag tror att de fick mig att känna iaf, ögonen tåras när jag tänker på dem, så antar att jag saknar dem.
Detta gjorde jag uteslutande för att få dem att ta avstånd, för att de inte skulle komma för nära.... Ville inte dra ner dem i min skit, i mitt mående.

Jag jobbar, kanske svårt att tänka sig om jag nu mår så likgiltigt som jag gör, varför orka bry sig kan man undra....
Det gör jag knappt, jag jobbar för det förväntas av mig, jag ska plugga för det förväntas av mig, min levnadssituation är 1000 gånger bättre, så jag förväntas vara glad och ta vara på mina möjligheter... Så det är exakt så jag beter mig.
Men inte som jag mår.
Jag har dock en enorm arbetsmoral, och gör allt för att passa in, för mina föräldrar har behövt oroa sig och försörja mig alldeles för mycket.
Eftersom jag vägrar dö så kan jag ju iaf ta vikten från deras axlar.


... Det var det hela, men nu kanske det blir tydligare varför ord så som "bit ihop" "det löser sig" "det blir bättre med tiden" osv ... INte riktigt går hem hos mig.


Jag har bitit ihop så långt mitt minne räcker, det har inte blivit bättre, den enda riktiga känslan jag har är fortfarande bara känslan av att detta är fel.

Så nu vet ni det, kanske var intressant för någon... Ville bara mest skriva ut mina tankar.