Blargh

Vill inte att allt ska bli som förr igen, vill inte falla ner i det djupa, svarta hålet.
Känner mig dum, kanske är allt mitt fel trots allt?
Är jag en så jobbig person att ni inte kan prata med mig förutom om jag börjar prata med er först utav ren artighet? Försöker att inte isolera mig själv, att inte låta mig själv falla. Jag tänker inte klandra er för det, men ni gör det inte lättare när ni ignorerar mig.
Så, vad gör jag för fel?
Vore tacksam om någon sagt vad det var som störde dem istället för att stänga mig ute. Jag kan ta sanningen, verkligen.

Så.
Förbannat.
Trött.