Crash

På något sätt har man lurat sig själv till den grad att man tror saker kommer lösa sig till slut.
Ändå vaknar man med tanken "Nej, jag vill inte" på morgonen och lägger sig med lika stor(om inte större) ångest.
Känner mig helt off, faktiskt. Att läkaren ber mig vänta till i höst på möjlig vidarebehandling gör inte saken bättre. I can't do it.