Genomskådad

Är så trött på det här, på mig själv.
Guilttrips and broken hearts.
Vet att mamma såg igenom mig, såg hur besviken hon var, hörde det i rösten.
Varför kan jag inte vara frisk? I något som helst perspektiv?
Sometimes I doubt everything, mostly myself, and my capabilities. I don't know why I bother along with anything, really. I don't know how I could keep fighting this disease.
Är trött på ångesten, om jag inte kan träna som jag vill eller äter liiite för mycket eller bara har en allmänt crappy dag.
Hoppas få tag på K, vi skulle ju fika imorgon vare tänkt. Vore ju trevligt...
Ska fråga mamma om hon kan skicka över en hundring till mig bara så jag kan fylla på mitt coffee-card.
ska ju ändå få mina pengar snart så...
Äh, vi får se.