Existensiellt tvivel.

Är förbannat trött på allt.
Visst, festen imorgon lär bli kul, men betyder något någonting längre? Har det någonsin gjort det?
I'm wallowing in existensial angst.
Att gång på gång falla, utan rim och reson... Det är ett tröttsamt, slitsamt arbete att kämpa sig upp.
Varje dag känner jag ångest.
Patetiskt, kanske det.
Ovärdigt liv menar vissa, och jag kan inte säga emot.
Would anyone notive my absence?
If they did, would they just shake their heads knowing they were right?
Jag gömmer mig bakom en perfekt mask, så jag ser lika färgglad och lycklig och strålande ut som ni.
Men har ni någonsin lagt märke till tomheten i mina ögon?
Kännt distansen och kylan, barriären som avgränsar min värld från eran?
I don't think so...