Rollercoasterride

Någonsin kännt att det hänt så mycket att ni inte hänger med?
Pröva med ett tiotal humörsvängningar så blir ni nog lika desorienterade som jag är.
Jag har varit nära den kalla stenbotten och jag har lyckats komma nära nog en känsla kallad "glädje", varit förtvivlad, panikslagen, lättsam, nedslagen, you name it.
För en enda gångs skull kände jag mig också förstådd.
Och även en del av gemenskapen, och inte fast i min egna dystra värld.
Hittade ett fint citat, översätt till svenska blir det ungefär "Jag är inte ensam i världen , jag är ensam inifrån - lever i och av en isolerad och bortkopplad, ofta alienerad, avgrund där självkänslan borde vara."