Jag har inga fingrar men jag måste blogga

[Tw ordbajsande, politik]

Bearbeta tankar igenom offentliggörandet av processen? Jag måste säga att tanken är lockande.

Hur börjar man?

Ska jag låtsas att jag ligger i en obekväm soffa medans en psykolog i medelåldern uttryckslöst krafsar ner observationer om allt som lett mig dit?

Jag har faktiskt haft regelbunden kontakt med psykvården (vilket man säkert inte kan tro baserat på den föregående paragrafen), och det har hjälpt. Kanske inte i form av några konkreta livsråd eller dylikt, men att fritt kunna bolla tankar och koncept med någon som får betalt för att agera neutral livsmedlare med ytterst få villkor är väldigt uppfriskande.

I grund och botten är väl alla former av mänskliga interaktioner transaktionella. Så att omedelbart kunna avgöra vad ens samtalspartners motivation är sparar en oerhört mycket tid och energi.

Så vad gör jag här?

Något saknas ju uppenbarligen, annars hade jag inte strävat efter förändring. Goda ting leder en ju inte mot självreflektion eller självförbättring, det går "av sig själv".

Jag vill nog bara skrika ut i etern. Om någon mot all förmodan läser detta så påverkar det inte min omedelbara tillvaro.

Har suttit och kollat på fruktansvärt många politiska debatter nyligen, och jag hade ljugit om jag hade sagt att det inte var påfrestande för psyket. Jag har alltid sett mig själv som vänster, men efter att ha konsumerat ohyggligt mycket material så verkar det snarare som att jag ligger mer åt mitten. I utopin så ligger marx varmt om hjärtat, men i en värld där människor lever och agerar i? Jag menar, det finns väl inget mer kaosartat på denna jord än en människa. Sen lägger du på 7 miljarder till på det. Alla delar samma xenofobiska, tribalistiska och expansionistiska attityd... Med det i åtanke så måste utopin ge väg för verkligheten. Det mest lyckade samhället som någonsin kommer att existera är ett samhälle som lyckas väva ihop egenintresset med konceptet "allas bästa". Att använda våra "biologiska imperativ" och egenintressen som motor och gemensamt välstånd som mål.

Jag menar, utan kollektivet så funkar ju inget. Utan en skalekonomi som effektiviserar fram "tid som annars inte hade funnits" så hade vi inte kunnat viga våra liv till konsten eller att shitposta på twitter. Det är väl sånt som vissa inte verkar förstå, att deras bakåtsträvande tendenser möjliggörs av alla andras pliktkänsla och tillit till systemet. Folk drar lasset i den mån dom kan, jag tror innerligt att människor som har rätt förutsättningar för ett "plikttroget liv" (ens plikt gentemot varandra då alltså) kommer vilja dra said lass. Så det gäller nog bara att kultivera en inklusiv och trygg tillvaro där det möjliggörs.

Individualism är skadligt när det tas till sin spets, och det är en kulle jag dör på.