Tonkys blogg

När jag var femton år gammal så satt jag i rullstol. Det var under tiden jag förlängde mitt ben. Jag har gjort det flera gånger, förlängt mitt ben, men inte förrän den här gången så insåg jag hur annorlunda jag blir behandlad. När jag var mindre så var det naturligt för mig att människor pratade med min mor istället för mig. De gjorde de även när jag stod på två ben. "Vad heter hon? Vad har hon på benet?"

Ja, jag var mycket mindre de andra gångerna jag förlängde benet och såg ännu yngre ut än vad jag var så det var ju bara naturligt att de frågade min mamma istället för mig. Men nu, när jag satt i rullstol som femtonåring, så började jag inse att alla de gånger de hade frågat min mamma varför jag satt i den så hade det inte berott helt och hållet på min ålder, utan på rullstolen i sig.

För saken är den att när du sitter i rullstol så blir du en annan människa. Personer talar till dig på ett helt annat sätt, ifall de talar till dig överhuvudtaget. När du sitter i en rullstol så förutsätter de som möter dig att du är förståndshandikappad istället för funktionsnedsatt. (Och som om det någonsin finns en legitim anledning till att behandla vuxna människor som barn, oavsett förstånds-eller funktionsnedsättning)
De talar till dig i samma ton som de talar till bebisar, eller sina katter. De frågar din mamma om ditt namn och ålder och vad du har gjort med ditt ben, eller din jämnåriga kompis som kör dig. De tror att du inte ser deras blickar eller hör hur de talar till varandra om dig.
De blir förvånade när du svarar på deras frågor själv och ser förolämpade ut när du ifrågasätter varför de inte pratar direkt till dig istället.

Vi har talat mycket om fördomarna om folk där det kommer till kön, religion, hudfärg och sexuell läggning, men det talas så ytterst lite om funktionsnedsättningar.

Det höjs inga ögonbryn när någon talar till nästan vuxna människor som sitter i rullstol som om de vore barn. Det ifrågasätts inte när en annars politiskt medveten person använder "cp" eller "efterbliven" som skällsord. Det ses okej att fråga "Hur känns det att ha det där på benet?" även fast jag tidigare har sagt att jag har haft det där hela livet, eller när denne på något annat sätt uttrycker sig "ableistiskt".

Vi måste börja höja rösten och ifrågasätta. Vi måste krossa fördomarna och stereotyperna om oss som sitter i rullstol eller på något annat sätt har en synlig funktionsnedsättning.

Och vi måste ses som människor innan vi ses som 'handikappade'.

(försöker föra över mina blogginlägg från min huvudblogg hit just nu, heh.)

Ända fram tills jag var sex år kunde jag gå utan tröja på sommaren, som min bror.
Plötsligt blev det något opassande, plötsligt så skulle jag även ha en bikiniöverdel när jag badade.

Den var jobbig, och den tog ifrån mig lite av glädjen i att bada, då det var så obekväm.
Jag förstod inte varför. Min bror fick ju gå utan tröja fortfarande, och han var åtta. Varför fick inte jag göra det?

Min bror hade inte bröst. Men det hade inte jag heller. Jag var sex år, och mindre än min bror. Ändå så skulle min nakna bröstkorg vara något jag skulle dölja, något som ingen annan skulle få se.

Och det var då jag började känna skam över min kropp, och senare skulle jag börja känna skam över de brösten jag senare skulle utveckla.

Ens bröst fick ingen annan se, det var något som inte ens andra tjejer fick se på, det var något som var privat. Bara för en själv, och kanske för en pojk- eller flickvän i framtiden.

För mina bröst var skambelagda innan jag ens visste vad ordet skam var.
För mina bröst var sexualiserade innan jag ens hade fått min första flickvän

Mina bröst var bröst när de fortfarande var likadana som min brors.

Och nu, när jag är sexton år och skäms ifall min bröstvårta syns igenom ett plagg, när jag svettas på sommaren och ser mina killkompisar gå utan tröja, när jag ser alla bilder som ständigt laddas upp på gsm på barbröstade killar så undrar jag bara vad det är som är så speciellt med våra kroppar.

Varför det är just våra kroppar som ska vara sexiga hela tiden, varför kan inte ens en mamma ska kunna amma offentligt utan att bli stirrad på som om hon hade gjort något fruktansvärt?

Varför ska våra kroppar ses som objekt för njutning, och inte för just vad det är, kroppar?

Tack du tonårspojke, du som ständigt använder ord som "bögigt" och "fjolligt" för att uttrycka missnöje. Tack för att du bidrar till ett samhälle där en läggning är en förolämpning och en maskulinitetsnorm som gör så att män inte kan uttrycka sig själva eller se ut som de vill.

Tack du vuxna man som talade om för mig att jag kommer bara oskuld för evigt tack vare att jag inte är attraherad av män, och att sex inte räknas så länge det inte är en penis iblandad. Tack för att du bidrar till en heteronormativ syn på sex, och även bidrar till en penetrationsnorm.

Tack du nära vän som ständigt använder ordet 'cp' som nedvärderande ord till personer som du tycker är korkade eller till objekt som inte fungerar som de ska. Tack för att du använder en muskelsjukdom som nedsättande ord. Tack för att du bidrar till en felaktig syn av människor med cerebral pares, och att de med en cp-skada talas till som barn och inte tas på allvar även fast de är vuxna människor.

Tack du tonårspojke som förklarar för mig att kvinnor inte är lika smarta som män, och att våra känslor ständigt kommer i vägen för oss och att vi därför inte borde få inneha en maktposition i samhället. Tack för att du bidrar till synen på kvinnor som emotionella, dumma och instabila.

Tack du tonårstjej som satt bredvid mig på tunnelbanan och pratade högljutt i telefon om slamporna på din skola. Tack för att du även nämnde att det inte är så konstigt att en av de har blivit våldtagna. Tack för att du pratade om dig skolkamrat som om att övergreppet var hennes fel. Tack för att du lägger skulden på offret. Tack för att du bidrar till ett samhälle där människor inte vågar anmäla brott som begås mot dem för att de är rädda för att inte tas på allvar eller bli beskyllda över något de inte har kontroll över.

Tack allihopa för att personer som ni för varje gång ni öppnar munnen gör samhället till en tråkigare och hemskare plats att leva på. Tack för att ni bidrar till en värld där bara en typ av människor accepteras.

Och i morgon är det ett nytt helvete