Jag vill sova för alltid

Jag är vaken.
Klockan är 03:32 på morgonen.
Jag försöker hålla mig vaken för att slippa vara vaken sedan.
Jag hatar att vara vaken.
Jag vill sova för alltid.

Det är alltid jobbigt att vara vaken och höra alla röster i huvudet som säger olika saker till mig.
Som ett ständigt oljud.
Som tinnitus.
På natten är oljudet inte lika starkt.
Det säger inte åt mig att gå ut och ta ansvar, att göra något med mitt liv.
Det säger inte åt mig att inte äta.
Det säger inte åt mig att jag är värdelös.

På natten är allting mycket mer dämpat.
Hela staden har förlorat sitt liv, gatorna är tomma, människorna sover. De flesta i alla fall.
På natten går jag ut och lägger mig på vägarna och tittar upp mot himlen.
För att få känna något.

Men ju längre natten går, desto mer kryper ångesten fram och det är just i det här läget, när natten börjar bli morgon, som jag mår som sämst.
Det är just i det här läget jag vill sova för evigt.
Jag vill sova nu.
Jag vill sova imorgon.
Jag vill inte vakna.

Men jag är hellre vaken nu med ångesten som gnager på bröstkorgen och äter upp mig inifrån än sedan, imorgon, när jag måste ta en massa beslut.
"Vissa människor är för dumma för att ha ångest. Det är smart."

Och ja. Jag tycker synd om mig själv.
Det är den främsta anledningen till att jag hatar mig själv så mycket.