Hopplöst.
Idag kände mig hopplös. Igen.
Har ingen ide vad som händer med mig och ja, jag, som många av folk jag känner, saknar det förra Tae
Hon som levde typ för... hm... 1 år sen?
Glad, positiv, överhyper.. ja, ngt sånt... Och jag är säker på att jag kan bli det igen, men alla håller på att lämna mig, ensam, så jag måste försöka ännu mer än jag gjorde förut.
Med sociala liv så fick jag små problem och när de blev för stora, så klarade jag inte av, att dölja dem fr vänner.
Och nu, känner man sig övergiven, av dem som själva drog ner en.
Jag vill le, men nu har jag ingen att göra det för.
Har ingen lust att försöka, för att man är så rädd att samma skit kommer att hända igen.
Vill stänga mig hemma och sova, sova hela tiden... kanske skaffa jobb, få pengar för det och sova, så man inte har tid för ngt annat.
Sista veckor har mer och mer blivit som Hikikomori, sitter hemma, läser vetenskapliga texter om rymden och stuff och chattar med folk. Vill inte gå ut... Kanske för att jag är lite rädd för det som väntar på mig där ute... Eller för att jag orkar inte le längre, inte lotsas le.
Första onskan:
komma bort härifrån, spelar inget roll vart, bara bort...