Perspektiv

Du startar samtalet med att säga att du är besviken på mig.
Jag undrar varför såklart.
Det är för att jag inte har bett dig fira jul med mig och min familj.
Jag ber om ursäkt och säger att det är klart du kan fira jul med oss.
Nej, det säger jag tydligen bara för att jag måste.
Jag säger att det inte är sant, men du tror inte mig.
Jag försöker reda ur vart det här kommer ifrån.
Nu hör jag att du är ledsen för att du inte har någon att fira jul med. Nej det förstår jag.
Vi pratar lite, och nånstans kläcker jag ur mig att jag inte är så glad i att fira jul med min familj.
Du säger, okej, fira jul själv då.
Jag säger att det är lite sent nu, och maten är ju rätt god.
Det var tydligen precis det Max sa. Jag är hemsk och säger bara saker för att jag måste.
Nu känner jag mig backad in i ett hörn. Jag ville egentligen inte fira jul med familjen, men när jag väl hade spikat planen hade jag värmt upp till den.
Jag backar, säger inget på en stund. Det känns som att allt är mitt fel. Det kom plötsligt och jag har inget bra att säga. Jag vågar inte.

När vi går av tåget en stund senare säger jag att det känns som att jag inte kan göra något rätt och att det hela känns som ett anfall mot mig.
Nej, det här handlar inte om mig.
Nu är jag förvirrad. Du startar samtalet med att säga att du är besviken på mig. Men det har inget med mig att göra.
Jag ser att du är ledsen, så jag försöker trösta, eller stötta, eller göra något. Men det känns som att jag är omgiven av brustet glas. Jag vågar knappt röra mig och jag stretar emot känslan att allt är bättre om jag bara håller mig borta, för allt är ju redan mitt fel och allt jag har gjort hittills har ju bara gjort det värre.
Jag lyckas ta mig till dig och hålla om dig. Jag vet inte vad jag ska säga, men jag försöker hitta något som hjälper. Någon gest eller något ord som inte är ett misstag. Men när bussen kommer så säger du att jag inte vill trösta dig och går på bussen för att gå hem till någon annan.

Det hela gick så jävla snabbt. Jag var inte beredd. Du skriver till mig och jag försöker förklara hur jag känner. Det kändes uträknat att få mig att se dålig ut från början. Det känns som att du redan var arg på mig och bara ville ha en ursäkt att gå därifrån. Men när jag försöker säga det så...

Detta handlar inte om dig.
Det har inget med dig att göra.

Det känns verkligen inte så. Jag försöker förklara mig. Jag försöker försvara mig. Men detta handlar inte om mig, så jag är bara självisk. Jag klarar inte mer nu. Jag säger gonatt och slutar skriva. Jag hoppar på cykeln, och när kylan, vinden och adrenalinet kickar in blir jag så. jävla. arg.
Jag försökte att hantera det, att lösa det. Men jag cyklar hem och känner hela kroppen spännas.

Nu i efterhand så förstår jag att du var ledsen och att du kanske inte hade så mycket kontroll i hur det tog form. Men kan du förstå att sättet du sa allt, sättet du började ämnet, med anklagelser, gjorde mig defensiv?
Misstag händer. Jag kunde absolut hanterat det bättre. Men var min reaktion så konstig när du tänker efter hur du betedde dig?