Att ta ett steg framåt (TW arga skrikande män)

Så, när jag ligger hemma och inte gör något med mitt liv så mår jag generellt ganska dåligt. Dåligt på alla de sätt man brukar må dåligt antar jag. Tycker inte om mig själv, undrar hur jag ska klara framtiden, the usual.

De senaste två veckorna har jag varit på samhallmöten och idag var värst av alla. Satt i flera timmar och fick lära mig saker som... basic interaktion med andra människor, hur man inte är elak mot kunder och att det tydligen är viktigt att tycka om sitt jobb...
...
...
...
FUCK. OFF.

Går upp alldeles för tidigt för att ens orka leva och sen behöver jag sitta och lyssna på nåt fån som berättar saker för en som om man vore ett småbarn.
Motherfucker! Det kom till den punkten att jag flera gånger satt och fantiserade om att borra ett hål i mitt eget huvud. Jag orkar inte.

Sen nu har jag ringt runt till försäkringskassan och arbetsförmedlingen för att fixa så att jag kanske kan få pengar alls detta halvåret. (Jag vill inte ens prata om det) och sitter nu och väntar i en kö med 87 pers före mig... AAAAAAAAAAAAAAAAAAA.

Är relativt lugn nu, men det var läskigt... Jag brukar inte bli arg så snabbt, men det är vid den punkten att jag kändne mig som en "arg skrikande man". Du vet, den sorten som gjort att så många människor är rädda för män i allmänhet. Hatar att jag känner mig så, men ett tag på vägen hem så var det att jag ville säga hemska saker bara för att det skulle såra folk.

Folk har skämtat en del om hur när jag väl blir arg kommer jorden gå under. Men det här är inte kul. Det kommer liksom inte att vara ett okej sätt att få utlopp om det går åt det här hållet.

... Tror att jag föredrog att bara avslappnat tycka illa om mig själv.

Fan då