Tankar..

Jag vill kunna fixa allt, skolan och sen en framtid, men just nu är det bara svart, jag kan bara se dåtid. Måste blicka framåt, men jag vill bara blunda, pendlar mellan rädsla och panik men jag struntar i att bli bättre. Isolerar mig istället för det bästa jag vet är att begrava mig under täcket. Ångesten blir tyngre och jag får mera piller, jag borde men är inte redo att bearbeta minnen. Allting är kvar, alla minnen, all den sorg, som jag bärt i flera år, som nu kommer loss.. och jag ser på mig själv hur allt yttrar sig i ilska, skyller på min diagnos när mitt liv börjar svikta. Folk som bryr sig om mig, men jag kan inte känna. Jag blir galen på mig själv hur jag hanterar min smärta, vill bara höra nån jag litar på som säger, att om jag kämpar på, så kommer det bli bättre.

Så kommer det bli bättre. Men när? När blir det bättre?..vad är det jag väntar på egentligen? När fan blir det bättre? :'(