Tankar blir till ord.

Jag har alltid varit den som flytt ifrån mina problem, jag har blundat för de hemska som jag aldrig velat se. Känns som jag gjort allt möjligt för att finna min plats i livet, varje dag vaknar jag upp utan den sista pusselbiten. Ni säger ni känner mig, när ni inte ens vet mitt efternamn, och ni säger att ni förstår innan jag ens hinner berätta allt. Går ensam på lilla stigen ut mot skogen, bort från jorden, kan någon ge mig kartan som visar vägen till solen? För jag får gå med ångesten som äter upp mig innifrån, jag ser livet flyga förbi medan jag bara tittar på. Försöker göra saker som mitt psyke inte klarar, och jag blir nedtryckt av de människor som kallar sig normala. Jag isolerar mig själv, vill inte öppna mig för nån. Jag tror inte på psykologer, de är ju bara ett jobb. Jag vill så gärna tro att alla gåtorna blir lösta, men vet inte om det går men jag tänker försöka...

Mår så fruktansvärt dåligt, känner mig så hatad, och helt värdelös.