Saknar dig, pluttis!

Jag vet en väg vi kan gå på, men lilla plutt de blir inte bättre för du gråter, jag vill hjälpa dig, jag vill finnas här för dig, jag vill ge dig den där lycka så du kan minnas mig. Förlåt om jag gjort nått som har sårat, förlåt om jag gjort nått som har plågat, jag vill inte skada dig, jag vill ju bara va med dig, jag vill förklara för dig att jag börjar sakna dig. Jag saknar dina ögon drag, jag saknar ditt leende, jag saknar dina andetag och du vet att jag menar de, för annars är de meningslöst att skriva detta seriöst, men allting som jag skriver nu, är bara hopplöst...tiden och minnen dom får mig att gråta, du skulle vara här för mig, vi skulle aldrig bråka....när du ser på mig, får du hela välden stanna upp, vi andades varandras luft, kan inte längre andas lugnt, vi va som menade, och nu förstenade, jag kan inte klara mig nu, älskar dig och menar de, du får gärna hata mig, du får gärna slå på mig, men de kommer aldrig ändra något för att jag saknar dig. Alla våra löften, trodde på dom men du bröt dem snabbt, vill inte se dig längre, men jag ser dig överallt. I huvudet, på bilder dom har satt och memorerat sig, jag älskar dig men hatar dig för du tog typ en del av mig. Gråter alldeles för ofta, tänker på dom dagar som dom dagar som vi satt och bara softa hela dagen lång, tomheten, saknaden går runt mig, jag hatar den, varför ska de va så svårt? snälla kan du prata med mig! Sitter tomma nätter, väntar på att du ska komma hem, och allting blir som förr då jag kysste dina läppar så, vill inte leva utan dig, ge mig en minut med dig, kan visa att jag ändrats. Varför kan du ej stå ut med mig...



JAG ÄLSKAR BARA DIG, PLUTT.