Kan kossor flyga?

Ok folk som inte orkar med EMO-inlägg kan sluta läsa NU.


Lyssna på texten.
Älskar dig mamma <3 Du räddade mig <3

<object width="480" height="385"><param name="movie" value="http://www.youtube.com/v/jMDdxbsWz8E&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x402061&color2=0x9461ca"><param name="allowFullScreen" value="true"><param name="allow&s;criptaccess" value="always"><embed src="http://www.youtube.com/v/jMDdxbsWz8E&hl=sv_SE&fs=1&color1=0x402061&color2=0x9461ca" type="application/x-shockwave-flash" allow&s;criptaccess="always" allowfullscreen="true" width="480" height="385">
__________________________________________________


Ni kan fortfrande klicka bort er här ifrån...









Jag gillar inte detta... varsågod och läs
|
|
V



Igår...
Varför igår?
Varför alls? Jag fattar inte.
Det har inte hänt så förut, inte på samma sätt, inte till samma längd. Paniken, den kändes så annorlunda. det var HEMSKT.
Hela dagen igår... jag ville skratta men allt som kom ut var...ljud?... Dom var inte mina, det var inte jag som skrattade.

"Det känns som att saker går bättre för dig"
JAG anser att detta är bra för mig... men det gör inte du, inte NI... mat mat mat mat mat mat... ät si ät så.
ÄR NI DUMMA PÅ RIKTIGT ELLER?
Det är min kropp... jag äter hur jag vill, jag gör vad jag vill med den.
"Egentligen skulle jag vilja att du åkte till ett anorexi och bulimi-institut i Mora, männsikorna som jobbar där är jättebra"
Det blir inte bättre av att ni skickar iväg mig till Mora. Det är för långt bort... för långt bort från det jag har, det som betyder. Från min verklighet.

"Om vi säger såhär, du slutar komma till mig innnan du träffar din psykolog, och sen när du VILL ha hjälp så kommer du hit, för som det ser ut nu så gör jag ingen nytta."
Det var nog det bästa någon inom psykvården sagt till mig.
----------------------------------------------

För mycket.
En mage stor som en luftbalong
"Jag kommer sprängas! HJÄLP MIG JAG KOMMER SPRÄNGAS!"
Kan man det? Kan man spricka inifrån?

Jag kommer ihåg att när jag var liten läste mamma en bok för mig om en katt som åt för mycket så att denns mage sprack... undra hur länge jag kommer komma ihåg den historien.


___________________________________________________________________

Varje gång man kramar och pussar på någon så lämnar man små doftspår efter sig på den personen.
Jag älskar de doftspår folk lämnar på mig, iaf när det kommer från någon jag tycker om. För då kan jag känna att den personen fortfarande är här... men inte HÄR liksom.

Det är mysigt, och sorgligt på samma gång.

______________________________________________________________________



Jag hatar att känna mig så hjälplös.

Har ni nån gång mått så dåligt att ni sprängs inifrån?
Asså inte bokstavligt talat... men känslan i magen, i hjärtat... det som finns, och INTE finns i hjärnan... tomheten.