Livet, kärleken och den förbannade ångesten

Samma sak varje gång vi ses och däremellan en evighet. Du och jag.
Du och jag betyder mycket för varann, men jag vill ha så mycket mera men det är nåt du inte kan ge mig. Vad gör vi för fel?
Vad gör vi med alla känslor som finns kvar? För varje gång vi träffas, du river ner mina försvar. Som om de fanns, någonsin, för dig.
Den första gången som jag pratade med dig, jag fatta inte riktigt men det hände nåt med mig. Och varje gång, är samma sak.

Du är en våg som sköljer över mig, vilse i ditt vatten, förlorar mig i dig.
Du är en vind, som blåser mig bort. Det finns inga barriärer, du har rivit ner mitt fort.

Det finns stunder som jag önskar att jag aldrig träffat dig, men all glädje, alla sorger, det är det som formar mig. Hur kan jag glömma? Varför glömma?

Du är ett regn som faller över mig, vilse i ditt vatten, förlorar mig i dig.
Du är en storm, som blåser mig bort. Det finns inga barriärer, du har rivit ner mitt fort.
Du är en eld som brinner inom mig och även om du värmer, så förgör du också mig.
Du är en sol och när jag kommer nära dig, då lossnar mina vingar, då faller jag för dig.

Du är en konversation jag önskar aldrig tog slut.

Du är en våg. Du är en vind. Du är ett regn. Du är en storm.
Du är en eld som brinner inom mig och även om du värmer, så förgör du också mig.
Du är en sol och när jag kommer nära dig, då lossnar mina vingar, då faller jag för dig.