IQ fiskpinne

Det var en gång en pojke, han började skolan precis som alla de andra barnen.
Men han kunde inte lära sig franska, för han sög på det, så han bytte till extra engelska.
I denna udda grupp fanns det en väldigt speciell flicka, som pojken genast föll för, hårdare än nägot annat han någonsin skulle uppleva.

Han såg på henne när han trodde att hon inte tittade, gjorde pinsamma små försök att få kontakt med henne. Tillslut började de faktiskt att prata med varandra, dom blev allt närmre och närme vänner, tills dagarna då dom trodde att dom inte skulle kunna leva utan varandra.

Men likväl som livet flöt på, pojken och flickan grälade, ofta och mycket.
Men de fann alltid vägen tillbaka till varandra, hur svårt det än blev.

Pojken pratade med flickan varje dag, gav henne presenter och små saker för att visa vad han kände för henne. Höll henne hårt när hon var ledsen och sökte hennes hjälp när hans egen värld rasade runt omkring honom.

Pojkens känslor växte och växte för flickan, flickans lika så, bara inte på samma sätt.
Hon skulle aldrig kunna bli lika förälskad i honom som han var i henne.
Pojken var frustrerad och ledsen, han undrade konstant varför det aldrig kunde ske. Varför hon aldrig kunde vara med honom. Avund och ilska blev snart det mesta av pojken.

Han blev ett monster, han sårade flickan. Men det värsta var att han slutade vara det han alltid varit för henne tidigare, en bästa vän igenom allt.
Han klarade inte av det längre.

De blev vuxna, bråkade och den här gången fann dom inte vägen till varandra igen, den var borta, som bortblåst.
Pojken hade aldrig verkligen, VERKLIGEN kunnat se och värdera henne för vad hon varit för honom all denna tid. Med djupa gravar i vardera hjärtan begravde de varandra när de virrade ut i världen, utan säkerheten i att alltid ha sin bästa vän.

Och nu, känner sig pojken mindre än nägonsin.

Han är påmind av henne konstant, i allt runtomkring honom.
Hennes lena kinder, som han strök medans han såg henne vila sitt huvud emot hans axel.
Hennes svallande hår, som ofta var uppsatt i en söt liten knut i bakhuvudet.
Hennes otroliga leende och skratt, som fyllde varenda liten vrå i pojken med den starkaste av lycka.

Mest av allt flickans blåa vackra ögon, som han alltid drunknade i, han kunde se in i dom i timmar utan att sluta bli förundrad av dessas skönhet.

Fy som pojken saknade flickan.

''Åh IQ fiskpinne''