En kallsup och tusen nålar

När jag var liten kände jag mig ironiskt nog som mannen i ekan. Utan åror, mast, och omgiven av hajar. Ironiskt för att jag frivilligt hoppade i. Oförmögen att ändra min kurs. Påväg mot mina drömmar och mål, kursen redan bestämd.

Det kändes tryggt att bara hoppa på och driva i en riktning. Målmedvetet. Men det blåste snart upp till storm och jag gjorde mitt yttersta för att hänga kvar. Ekan vaggade våldsamt i vågorna. Åtminstone var jag ovanför ytan. Stormen var ihärdig och vägrade passera. Jag tröstade mig med tanken om att efter storm kommer solsken.

Mitt innersta tog över och jag övervägde att hoppa i det fyra-gradiga vattnet, för att det var min enda utväg. Hur länge skulle jag överleva det här? Jag tog ett djupt andetag, nöp mig om näsan och hoppade i.

Först kändes det som att ha hoppat in i en eld, det stack och brände i hela kroppen. Efter vad som kändes som en evighet fryste jag ända in till själen. Jag visste inte om jag skulle kråla mig tillbaka till den sjöodugliga ekan för att undvika hajarna. Hajarna som inte verkade hungriga...

En kallsup och tusen nålar senare flörtade jag med tanken på att ge upp. Vem vore jag då? Om jag gav upp. Om jag verkligen gjorde det. Vad vore mitt liv då? Jag drömde mig bort. Till en fantasi om ett fulländat liv. Ett liv. Ett liv?

Genom molnen en ljusstrimma av hopp värmde mitt ansikte.