Osäkerheten kommer och går.

Ja. Den kommer igen. Blir mer och mer osäker.
Vet inte vad jag vill ha eller vart jag ska gå.
Ungefär som ett korsord... Går fan inte att lösa....
(om man inte är david)....
Men jaja varje sekund som går så trillar mina tankar i väg.
Förr visste jag att jag var deppig.
Nu är det som jag är bara off. Helt borta.
Vet inte ens vad höger och vänster är....
Känner hur greppet runt min hals blir tajtare
Och hu syret blir svårare att få in.
Fan asså. Har inget mål har inget hopp men ändå så går jag omkring....
Är bara för feg. Antar att det är bra att vara feg.
Rädsla har ju räddat oss förr....