cutcutcut

Jag klarar inte av att se mig själv i spegeln. Jag klarar inte av att vara i min egna närvaro.
Jag känner mig så jävla äcklig och vidrig. Hur fan lyckas man gå upp 6 kilo på bara en vecka? Ändå så sitter jag här med ett äckligt glas oboy.
Jag känner för att skära upp mina handleder, men jag är tillräckligt smart för att veta att jag är dum i huvudet om jag gör det.
Annars känner jag för att ta en vodkaflaska och häva ner den under natten.

Jag känner mig även hedrad av att ha en sån fantasisk pojkvän som klarar av att berätta stora och allvarliga saker för min bästa vän men inte för mig. Åh gud vad allt blir bättre av att jag får reda på saker om honom av hans bästa vän istället för han själv. Ännu bättre blir det när han gnäller över att jag inte öppnar upp mig närfan han själv inte kan göra det.

Fantstiskt känns det, när min äldsta vän inte kan göra annat än att bara klanka ner på mig och säga riktigt idiotiska saker som man faktist tar åt sig av.

Underbart att ingen kan ta mig på allvar och faktist stötta mig när jag mår som värst.
Det bästa är att min pojkvän är på andra sidan jordklotet och jag verkligen känner att jag skulle behöva honom just nu. Det allra bästa är att han ens inte är min pojkvän.
Och det som är bäst på riktigt är att min pojkvän som ens inte är min pojkvän sitter och planerar tillsammans med hans bästa vän, våran framtid tillsammans med hans bästa vän, och min vän, vi alla fyra, vi ska flytta ihop efter studenten. Det känns bra.
Med min icke-pojkvän som kommer ta livet av sig.

Nu ska jag redigera bilder som jag fotade idag och lägga upp på min riktiga blogg.