Rootwomans blogg

Varför ritar jag vackra bilder när jag ändå kommer sudda ut dem? Varför gör jag mig vacker när jag ändå vet att ensamheten gör mig ful?

Att bygga korthus för ett sen blåsa ut dom och att sen börja om har blivet en hobby för dom som vill hålla sig vid liv.

Stå i en cirkel med tusen människor runt dig men ändå är du ensammas i världen, spring fram och få deras uppmärksamhet men dem försvinner som tårar längst kinden rinner.

Lite och rädd stirrar jag ut över havet, havet som jag alltid dunkar i. Jag simmar mot ytan men vågorna är förstora och slukar mig ner i mörkret. Att gång på gång slänga sig ner i havet fast jag vet att jag kommer drunkna i hopp på att någon kommer och räddar mig, men ingen kommer, ingen finns där. Det är bara jag och det svarta jävla havet.