Blir så knäpp..

Om man kallar sig för jättenära vänner/bästa vänner. Så ska man väl inte behöva känna sig tvingad till det?
Hörde jag inte av mig så fort jag kom till pojkvän (de var dom gångerna vi kunde ses) så gav hon mig känslan som att jag var en värdelös vän.. vilket resulterade i att jag slutade säga när jag kom dit o sa bara när jag väl kände att jag orkade att jag hade kommit dit. Kanske lite fattigt, i know..
Men på riktigt, vi är inte vänner längre, enbart för hon trodde att jag va med hon en gång bara för jag skulle få slippa va själv men så var det inte och förklarade det till hon också men de går inte in i huvudet på hon.. och nu får man skiter för man inte hör av sig.. Kan ju inte direkt påstå att man blir så sugen på att höra av sig, när man känner sig tvingad.
Äkta vänskap för mig och sån vänskap jag värdesätter högst är en sån vänskap där man kan gå flera dagar/månader eller kanske till och med år innan man hör av sig men allt är ändå som vanligt.
Men allt jag gör blir ju ändå bara fel i slutändan ändå:)