Avundsjuk

Jag avundar min älskade mor så sjukt jävla mycket. Hon har gått igenom så jävla mycket. Min äldsta brors pappa var otrogen mot hon, min näst äldsta brors pappa dog någon vecka efter deras bröllop o min pappa krossade hennes hjärta totalt när han gjorde slut med hon, men ändå så brukar hon gå runt med ett leende på läpparna. Ligger fan här i sängen o gråter bara för jag tycker så jävla synd om min mamma.
Att hon stått själv hela morgonen idag och gjort iordning julmat o städat helt själv i sitt lilla hus krossar mitt hjärta totalt. Hon säger att det inte gör hon nånting längre, att det tråttsallt var ett år sen pappa gjorde slut och hon inte bryr sig längre så gör det ont i mig och veta allt jävla skit min mamma fått stå ut med( och det är inte bara detta, är värre saker å som jag inte tänker skriva här).

Om ändå jag kunde va lika stark som hon och inte sitta o gnälla över en liten småsak.. Att se min mamma le eller höra henne skratta gör mig helt varm. Men att se hon när hon får sina depressioner gör så jävla ont, jag vill kunna göra allt för o hjälpa hon men kan inte.

Jag skulle säga att min mamma är fan den bästa morsan på hela jorden. Hon gör allt för o skydda mig o mina bröder o jag vet att om någon skulle göra oss illa så skulle mamma bli väldigt långt ifrån glad. Jag saknar att ha hon hemma, saknar att höra hennes röst skrikandes i trappen på morgonen att jag måste gå upp för o hinna med bussen. Det är så tomt här hos pappa utan henne. Inget är sig likt.

Även om jag knappt är hemma längre med tanke på att jag bor på internet så märker jag av det ändå, och jag hatar mig själv för att jag inte träffar mamma lika ofta som jag egentligen vill.

Åh fyfan, nej nu ska jag försöka tänka på annat..