Cancer

Är nog det hemskaste jag vet. Det har tagit så mycket från mig. Egentligen borde jag nog inte skriva det här här... Men va fasen.

Jag var två och ett halvt när min pappa fick diagnosen cancer. De sa att han kanske skulle leva ett halvår till. Tre veckor senare dog han. Den sjuttonde december 2001. Alla minnen jag har från honom är minnen från när han var sjuk. Det gör så ont. Jag var mina föräldrars första och ända barn. Hade han fått leva hade jag haft en pappa och syskon. De ville ha fler barn. Folk med syskon fattar inte varför jag sörjer att jag inte har några syskon. De fattar inte.

På grund av hans bortgång fick jag tankar om döden tidigt i livet. Skräcken för döden har alltid funnits där. Fast nu är jag mer rädd för tiden. Att jag inte ska ha nog med tid. Man vet aldrig när livet är över. Cancer är ärftligt så jag kommer få gå på checker en gång per år från det att jag fyllt arton. Ändå är jag rädd. Livet är nästan läskigare än döden. Döden kan man ta förgivet. Inte livet.