Identitet.

Helt jävla ärligt. Jag vet fan inte vem jag själv är.

Jag vet att om jag skulle identifiera mig med en könsidentitet så är det kille. Fast jag är född till tjej. Men om jag tillhör en könsgrupp så är det kille. Men jag kommer ändå alltid vara tjej, fast jag är kille. Fattar inte ens själv hur det hänger ihop. Har försökt acceptera att jag "är tjej" hela mitt liv och försöker vara allt vad tjej innebär men kommer ändå i slutändan fram till att nä, det här är inte jag. Bara att det känns lite "sent påkommet" att "göra nåt åt" nu. Eller, fan vet jag. Och tänk om jag ångrar mig en dag och ba "nä jag är tjej" eller nåt. Jag vet inte. Jag vet helt enkelt bara inte.

Sen det här med min personlighet, vem fan är jag egentligen? Hur är jag som person? Ingen jävla aning. Jag ser bara alla andra i mig hela tiden, eller deras olika sidor osv. Jag vet återigen inte. Och jag vill inte ha nåt jävla "du är sån och sån som person" heller. Fuck vet jag. Försöker hela tiden framställa mig själv som att jag inte är ett dugg svartsjuk t ex, och retar mig jättemycket på när andra är det, och sen när jag själv väl gillar någon så då jävlar är det hus i helvete så fort en annan kommer i närheten av honom/henne.

Sen inbillar jag mig också att saker och ting är som i film, typ att jag är någon slags huvudperson. Sen inser jag att jag är fan ingen alls i det stora sammanhanget. En huvudperson har ju ändå en personlighet, en huvudperson blir sedd av andra, en huvudperson har en identitet. Ofta känner jag att det är en sån jag vill vara. Men jag vet inte hur man strävar för att bli det. Så mycket som jag läst om härskartekniker och allting, och så bra jag är på att formulera mig, men nej, jag vet inte. Det räcker väl ingenstans. Jag är typ... lägre stående än alla andra (och nu kommer väl ert jävla "sluta det är du inte alls det yaddayadda" men det får mig inte att känna mig bättre för det, helt ärligt).

Ibland känner jag så här. Jag är ett tomt skal. Men de personlighetsdrag jag har, har jag kommit på själv, liksom olika personer inom mig. Olika identiteter. Olika individer och olika roller i en film, karaktärer i en bok, bara att berättelsen inte finns utan det finns bara nuet. Jag är på olika sätt mot olika personer, iallafall som jag upplever det själv. Jag förutbestämmer att jag ska "vara på ett visst sätt" mot någon. Men i grund och botten så känner jag mig så jävla undergiven och obetydlig och liten. Bekräftelse. Något jag törstar helt jävla galet mycket efter är bekräftelse. Fuck it, ge mig Zyprexa eller Lyrica eller nåt.

Och när jag inser alla mina mentala defekter och att jag typ är "sjuk" och/eller "speciell" (mupp alltså) så typ tänker jag ett varv till och så känner jag det som att jag är en "vanlig normal människa", men bara jävligt patetisk och sorglig för att jag försöker ta mig massa psykisk sjuk-attribut. Jag vet inte ens vilket av dem som stämmer och vilket av dem som bara är tankar som blåser runt i mitt huvud. Som sagt, jag vet inte vem jag är.

Dansen gick skit förresten, om ni undra. Vettefan om jag ska fortsätta. Har betalat 2400kr för skiten så jag borde väl ge det en chans till, men hur jag än gör så känner jag mig bara så jävla värdelös.

Och nu fick jag aggroutbrott på att det tog typ hundra år att markera ett ord rätt för att lägga in kursiv-kod på den. BORDERLINE Å BORDERLINE Å HOPPSAN VILKEN DAG. fast vet inte, utredningen är ju inte ens färdig än. Och när jag sitter hos psykologen är allt så lugnt och tyst och stilla när jag berättar allt så det känns som att allt jag säger är lögner och rövarhistorier, fastän de klart och tydligt finns i mitt minne och jag kan minnas hur jag betett mig i vissa situationer. Det är sån här äcklig awkwardstämning ni vet, sån där påträngande tystnad och press så det känns som att man inte riktigt vet vad man säger, ska säga eller inte bör säga. Tänk om jag bara är mytoman och tror att allt jag säger har hänt mig fast det inte har det :S

Om någon ens orkar läsa igenom detta så är det fan ett under. Nu hade jag velat röka en holk eller ta en rejäl sup och bara glida iväg någonstans. Men det går inte. Så ska väl gå och skära mig eller nåt som ett litet F14 emo HAHAHAHAHAHAH. Eller lägga mig i sängen och tänka på vilket äckel jag är som bara låtsas hela tiden. Eller vad jag nu gör. Peace.