Forever alone

Har jättelänge velat skaffa förhållande, velat ha kärlek osv... Men nyligen slog det mig att jag faktiskt inte alls behöver det. Jag gillar att vara ensam och varje gång jag börjat träffa någon eller kanske till och med blivit tillsammans så har jag börjat reta mig mer och mer på personen och till slut har haft jättesvårt att inte säga elaka kommentarer och sånt.

Detta beror inte på något sätt på att jag skulle vara en dålig flickvän, utan bara att jag aldrig hittat rätt. Har så äckligt svårt att säga nej så även om jag bestämt mig för att jag vill ha på ett visst sätt när jag börjar träffa någon, så viker jag mig om personen vill ha det annorlunda och därför skiter det sig jämt. Får alltid den där onödiga "let's give it a shot"-känslan även fast jag vet att om jag inte får gå efter mina egna regler så kommer det inte att fungera.

Jag ska ha en kille som är intelligent, initiativtagande och har ambitioner. En relation då vi kan vara ärliga med varandra redan från början och stötta varandras intressen och ambitioner. Sedan spelar varken längd, vikt eller utseende någon större roll så länge det inte blir till ett problem.
Och det får bli när det blir. Tänker inte stressa in i något för att sedan i efterhand inse hur fel det var, som jag så många gånger redan gjort.