Gråter.

Har haft sån. himla. ångest. de senaste dagarna. Verkligen känt mig helt uppskuren och som att allt gott i mig bara slitits ut och ersatts med oro. Alltså idag har jag bara _skakat_ av ångest hela dagen, klump i magen och hjärtknip.

Det bottnar sig i att jag blev väldigt illa behandlad av gruppledaren på min terapi. Utpekad och hånad inför hela gruppen. Av ledaren, alltså utbildad psykolog och terapeut. Det rev verkligen upp mig. Så började få sån outhärdlig eskalerande oro för allting, och när man är kär så tänker man ju typ på sin älskade 2000 gånger om dagen, så självklart blev den här "tänk om han lämnar mig"-oron helt enorm och som ett lokomotiv som går bärsärkargång.
Har också haft JÄTTESVÅRT att be, läsa Bibeln etc. Har liksom blivit distraherad av dumma tankar, även om jag försökt.

Ikväll har jag iallafall varit på hemgrupp och vi har bett för mig. Bland annat, då. Vi ber ju för massor av saker varje gång. Men det var en lättnad iallafall. Att få umgås med människor som är på samma spår som en själv, och bli uppmuntrad in i själen.

Sedan pratade jag, som på printscreen:en ovan, med min älskade. Och förklarade exakt hur jag känner, för jag vill vara ärlig med honom. Och så svarar han detta. Ett avslut på texten; Gråter. Av hur mycket jag älskar honom.