Hjärnblödning.

Började ärligt talat gråta, för att jag bryr mig om en person och önskar denne väl och är så orolig över att med tanke på vad denne tagit sig upp ifrån ska hamna i fördärvet igen. När man inser att man är så mån om en annan person att man låter sig fälla tårar och heller inte bryr sig ett skit om huruvida personen ömsesidigt engagerar sig eller hyser tillit tillbaka.

Jag som Borderline-person har annars vant mig vid att jag blir desperat i uppbrottssituationer (egentligen inte "min" uppbrottssituation heller, men jag blir känslomässigt engagerad eftersom jag inte tar någons parti) eller när någon hyser otillit eller dylikt, i och med ja, separationsångesten. Men nej, jag insåg den här gången att fan, det spelar ingen roll för det är inte mig det handlar om. Det bästa, och enda, jag kan göra är att visa mitt stöd och välvilja, och förståelse. Sedan låta personen bara andas djupt i det rum där denne själv önskar.

I övrigt har jag haft världens bästa helg, typ. Träffat fem underbara personer med fem underbara hundar. Så nu är jag, Scrollan och Chloé heltrötta!