Smärtan.

Det gör så förbannat ont. Vi har alla genomlidit det. Känslan av att vara sjukt svag. Jag kan inte ens bryta, inte ens ta bort bilderna. Alla bilder du skickat. När jag ser dem. Lukten av dig, känslan av din beröring, minnet av när jag låg frysandes i din famn, iklädd din jacka, på Köpenhamns centralstation klockan fem på morgonen. Klockan sex på morgonen, och klockan sju. Din lite vingliga gångstil, din bakåtlutade hållning, din mörka röst. Talandes, sjungandes, skrattandes. Jag brukade avsky skånska. Ditt rågblonda hår och dina grönblå ögon. Hela din uppenbarelse.



Så förstörd, inget hopp finns kvar. Det enda jag kan göra är att gråta.