...

Jag hatar dig, Dig och dina andetag.
Jag hatar dig, För mörkret du väcker inom mig.
Allt det som en gång var vackert,
Förmultnar och faller isär.
Jag hatar det här livet, Eller är det verkligen ett liv.
Runt omkring mig ser jag glädje, Men jag känner ingenting.
Du frågar mig oskyldigt om jag vill ligga, Men nej jag är för rädd.
Du är för vacker.
Rädd för att även du ska ruttna och falla isär.
Så jag drar mig åter in i skuggorna,
In till rusets värld, Där kan jag åter glömma.
Alla snedsteg jag har gjort.