Psykbobs blogg

Jag funderar och insett hur patetiskt det egentligen är. Hur kan jag vänta mig att något kommer lösa sig då jag bara sitter som en staty och är totalt känslokall?

Jag är som i en bubbla, och vad jag än gör så kommer jag såra folk. antingen mig själv eller någon annan. Det gör så jävla ont att veta att jag har förmågan att såra, för några år sedan hade jag aldrig trott det. Men samtidigt så vet jag vad jag vill. Men om jag gör som jag vill sårar jag andra, men låter jag bli sårar jag mig.

Så vad ska jag göra? Såra andra eller såra mig själv. Jag börjar lessna på att ständigt måsta fråga, på att ständigt måsta tilfredställa andra och ständigt tänka på andra. När FAN är det min tur?

Jag känner mig så värdelös just nu.. Känns som att vad jag än gör så blir bara allt fel... Spelar ingen roll hur snäll och ärlig jag försöker vara, jag sabbar bara allt ändå.

Sen alla jag pratar med säger att "Det kommer ordna sig" och det gör mig ännu mer förbannad! Ni vet inte ens vad som hänt, ni vet inte hur jävla sabbad jag är och hur mkt jag förstört. Så kom inte och säg att allt kommer ordna sig, för det kommer det kanske göra.

Jag borde stänga in mig själv i en kista och kasta bort nyckeln så folk i min närhet kan bli lyckliga igen...

Jag är alldeles tom inombords, orkar inte känna eller tänka längre....

Det är typ femte gången idag som jag måste stoppa mig själv från att trycka på sänd knappen. Jag vill bara skicka ett sms och ordna allt, nu direkt... Men det går inte. Jag vill bara höra din röst en gång till.. Om jag får det kommer allt ordna sig, om jag bara skickar smset kommer allt ordna sig och det kommer sluta göra ont!

Men så är det inte... Jag får slänga mobilen i väggen nästa gång jag försöker...

Jag vet inte hur jag ska fixa det här. Hur jag ska klara det här... Inte ens musik hjälper... Ingenting kan få bort alla jävla tankar som hotar att välla över mig. Jag vill bara stå något hårt i huvudet så jag kan slappna av och få några lugna sekunder innan nästa helvetesdag!

Men ett löfte är ett löfte.. Hur jävla svårt det än är att hålla

Jag klarar det inte längre.. Osäkerheten tar kol på mig. Jag orkar inte mer! Hur kunde jag släppa det mest under bara på hela jorden? Behövde jag det, är det rätt beslut? Hur kan det?! Hur kan det vara rätt att det gör så ont? Hur kan det vara rätt att vara så rädd?..

Hur kunde jag?

Idag har jag tagit ett stort kliv i mitt liv. Jag har nu officiellt slutat gå ner i vikt. Jag har försökt och försökt och försökt väldigt länge nu men bara insett att jag mår dåligt av det. För när jag försöker så äter jag mindre och äter jag mindre får jag mindre ork, jag kan leva på det och jag tappar vikt men jag blir så väldigt trött. Sen så ledsnar jag på att vara trött och vräker i mig en massa godis och går upp hela vikten igen -.-

Så nu har jag officiellt lagt av. Jag menar, varför plåga mig själv då jag, egentligen, inte är så stor. Visst, jag är den största tjejen i mitt kompis gäng. Men någon måste väl vara det oxå?

Sen så är det mer till en person än bara vikten och formen på kroppen. Man har personlighet ju. Jag är ju, tycker jag iaf, en ganska bra personlighet. Och eftersom jag har ganska många vänner så måste jag ju ha en ganska hyfsad personlighet =P

Sen har jag ju oxå världens underbaraste pojkvän <3 och eftersom han vill vara med mig så måste jag ju vara ganska bra i hans ögon =)

Så slutsatsen är att det kanske inte spelar roll om jag är mullig, att jag får en massa konstiga blickar av folk (TJEJER) då jag äter stora potioner mat och vågar äta godis och att jag stammar och svamlar en massa x3

Jag är nog ganska fin ändå =)

Här kommer ett riktigt äkligt depp inlägg, så ni måste inte läsa det..

Jag känner mig så vilsen just nu... Vad jag än gör blir fel, hur jag än gör det. Jag försöker och försöker och försöker men det slutar alltid med att jag snubblar och rör till någon annans liv...

Jag vet vad jag kan göra som skulle lätta allt, och det är så enkelt. Bara ett snitt strax under armvecket så skulle allt släppa. Bara ett snabbt drag, se en smal strimma blod bildas. Inte så det rinner utan bara så det syns. Men så kul ska vi inte ha det...

Jag är en hemsk människa och vet om det... Men blir det mer ok om jag vet det?

Jag borde sova.. Jag borde verkligen sova.. Men jag vågar inte, för drömmarna har blivit värre igen. Dessutom är det inte bara på natten längre, det känns som dom kommer på dagen oxå. Va fan ska jag göra?!

Jag önskar att jag hade "Anti-Dröm-Piller" fortfarande, dom var helt underbara. Jag sov en hel natt utan att vakna med hjärtat i halsgropen och tårar i ögonen. Fast det är år sen jag bara hade normala drömmar...

Varför kan inte jag vara lika lycklig på natten som jag är på dagen? Varför låter jag nattens tortyr påverka mitt dagliga humör? Jag märker själv att jag är jätte irriterande och lätt störd. Min uppmärksamhet sjunker då jag inte sover. Och jag äter sämre oxå. Vilket många märker och tror att jag håller på att bli deprimerad igen eller att min barndoms anorexia kommit tillbaka... Och vad f*n ska jag säga?! Ne, jag är inte deprimerad. Jag har bara drömt mardrömmar och är rädd för vad jag ska drömma ikväll? Det låter ju som om jag är vrickad eller något...

Gah!!! Jag önskar jag kunde gräva ut min hjärna så jag slapp alla jäkla drömmar och så jag slapp vara så jäkla rädd hela tiden!!