Les Miserables + nattfilosofi

Min musikalälskande lillebror önskade till sig Les Miserables i julklapp. Ikväll såg jag den för första gången.
Jag ska inte påstå att den inte ibland kändes aningen utdragen, framförallt första halvtimman, men den lämnade definitivt ett intryck!

Att döma av de låtar jag hört sedan innan trodde jag att handlingen skulle vara mer komplex och mindre svartvit. Till exempel trodde jag att mitt favoritnummer, Stars, handlade om en inre konflikt - om att följa sin plikt och tro men tvingas döma en vän. Tvärtom visade sig karaktären Javert vara en douchebag rakt igenom. Tyckte inte låten bidrog med någon karaktärsutveckling/insikt. (Dock galet vacker!)



Det jag däremot verkligen gillade var att berättelsen inte kretsade runt romantisk kärlek. Det fanns visserligen ett triangeldrama men det låg inte i fokus. Istället handlade det om djup platonisk kärlek och godhet. Det handlade om att älska, om att inte fördöma och om att göra det rätta! This is the stuff that gets me going.


Jag har alltid strävat mot att vara positiv och givmild, någon som lägger lite ansträngning på att göra andra lyckliga och som inte hatar. Det senaste halvåret har jag tvärtom varit en så bitter person, även om jag varit bra på att dölja det utåt.
Häromdagen köpte jag mat till en hemlös man. Det fick mig att inse hur sällan jag gör saker enbart av ren välvilja nu för tiden. Men nu ska det bli skärpning!
Trots att jag inte är religiös har jag en väldigt stark moralisk tro, som jag till varje pris vill leva upp till. Jag vill skänka lycka och välvilja, och jag vill att den lyckan och välviljan ska spridas i kedjereaktioner så långt det bara går. Det är ju en av anledningarna till att jag valde att satsa på just musik, som är ett så perfekt medium för att nå ut till andra människor!



För övrigt är det väl ingen nyhet att Nick Pitera är ett geni, så han får avsluta detta inlägg! :D Dat voice. <3