Att se det du inte ser.

Blir påmind varje dag av känslor som inte många människor faktiskt kan förstå sig på, jag tycker det är synd. Att de går runt utan tanken att personen bredvid kan känna något som inte finns i deras värld. Det är konstigt.
Får ofta höra att jag är mogen för min ålder, då menar jag från de enda jag komminucerar med på riktigt dvs. psykologer och patienter. Har alltid fått fråga varför, för mig är det normalt, för mig är det så man beter sig. De påstår att det har att göra med allt jag upplevt under den korta tid jag levt. Men de verkar inte förstå anledningen till varför jag bryr mig så mycket om andra.
Varför jag "förstå, "se" vad andra känner.
Det är impulser, inte från mig men från dig. De små, små sakerna du gör utan att du har kontroll över det. Andningen, ögonrörelser, muskeldragningar. Just de sakerna du inte vet att du gör går att se.

Men det finns ingen som tror på det, får alltid bevisa det. Senast när jag berättade det för en ny psykolog fick jag avbryta mitt i
"-Jag ser att du inte tror på det jag säger"
"-Nej, eller, hurdå?"
"-Dina läppar, du gnider dem mot varandra. Och dina ögonbyn sänktes när jag började förklara."

Det kommer nästan aldrig ett svar på det, bara ett ansträngt ansiktsuttryck resten av samtalet..
Har inte riktigt förstått det, är det så onormalt att märka såna saker?