Life as we know it.

Livet. Den dag livet falerar ser ljusare ut är vad du kan tro. Att släppa taget om allt, när det inte finns annat än negativitet runt dig kommer ljuset fånga upp dig när du faller. Istället för kämpandet du lever i får du evig frid och kärlek. Det spelar ingen roll vem du är vad du är, vad som spelar roll är vad du vill. Ett liv i utfrysheten och ångesten av att du inte är tillräcklig. Inte tillräcklig för att förtjäna en plats på denna jord.
Vad är det som får dig att tänka så radikalt om dig själv, är det resultatet av att inte vara välkommen, eller är det för att du var dömd så ful och fet som du är, dömd att inte förtjäna din plats på den jord du existerar på. Existensen i fråga är fel redan där, är det inte? Varför skulle just du, just du väckas här. Du är ju inte ens skapad som människan ska komma till, du är född från ett provrör. Du kunde vart vem som helst men det handlar inte om dig, gör det?

Idag är jag arg. Inte på någon eller något utan som vanligt, på mig själv. Det blir den vanliga dosen av ångest över ditt utseende, beteende och din sociala inkompetens tack! Vanligtvis börjar dagen bra, 5 minuter in så blir livet skit och förblir så till sängen kallar på mig.
Anledningen till min brist på profilbilder är väl ganska självklar, och jag känner att de flesta borde väl hålla med mig om att man inte vill se sitt fula jävla tryne hela jävla tiden.

MIN JÄVLA TUMBLR