novell, blargh.

don't kill me for this, plzzzzz :<
_____________________________________________________________________

- Tidigare -
På E4:an rusade många bilar förbi. Klockan var fem och de flesta hade slutat sina arbeten och skyndade nu hem för att få vara de underbara familjemedlemmar som de alla ansåg sig vara. Eller kanske bara för att få hinna hem i lagom tid till att deras favorit dokusåpa började visas på den så beroendeframkallande lådan.

Och på det så charmiga stället bredvid hysterin av alla de jäktande bilarna hade någon smart person placerat en lekplats. Eller hade den smarta personen kanske placerat hysterin bredvid lekplatsen och inte tvärtom? Det visste han ingenting om.

Hans skor skrapade fram och tillbaka mot den grova sanden i takt med gungan han satt på. Sanden trängde sig sakta in genom ett litet hål i tygskon. Han märkte det inte, för han tittade inte på sina fötter. Allt för mycket tid hade han spenderat stirrandes på dom, vart han än hade gått hade blicken alltid varit sänkt, men inte nu, nej. Nu tittade han rakt framför sig, på bilarna som passerade förbi.
Försökte föreställa sig hur det skulle vara att ha någon av deras liv. Att vara en helt vanlig person med helt vanliga problem. Han lät den tanken glida iväg och försvinna med bilarna som svischade förbi.

Han hade en klocka i handen. Ett armbandsur och den tickade lågmält. Han kastade en blick på den och nickade för sig själv. Det var dags nu, tiden var inne.
Och så började han gå därifrån.



- Försent -
Utanför dörren ligger det en blombukett och några få tända ljus. Alldeles för få. Blommorna är röda. Några blad har lossnat. Några har fastnat i den svaga vinden, ligger nedtrampade i smutsen. Rosorna ser döda ut.

Innanför dörren vandrar en trasig själ omkring. I hennes huvud flyger tankar omkring.
Alldeles för många tankar. Tankarna som är fyllda av ånger. Hon ångrar så mycket, vill ändra på det mesta. Vrida tillbaka tiden, Bara några år. Var det för mycket begärt?

Hon sätter sig ner på den så prydligt bäddade sängen. Hennes kroppsvikt verkar inte ha någon inverkan på det vita överkastet, som säkerligen mormor någon gång hade tillverkat, för det blev inga veck i det virkade tyget.

Hon ser sig omkring, sakta, rör bara huvudet några millimeter i taget. Tittar så intensivt på allt som finns i rummet. Nästan som om hon blivit beordrad att lägga varenda detalj på minnet.

Hon lyfter lite på överkastet och drar ut en kartong som stått gömd under sängen. Tvärs över hela locket, med stora bokstäver, står ”KEEP OUT!” skrivet.
Det var precis vad hon hade gjort, tills nu. Åh, vad hon ångrade sig.
Hon öppnade försiktigt locket. Inuti låg ett dussintals skrivböcker. Alla var av samma märke och storlek, men någon hade gett varenda en av dom ett mer personligt utseende. Kolteckningar av vadsomhelst fanns på framsidorna, om man vände på dom fanns texter skrivna på baksidan. Alla var unika. We're all suckers for tragedies.

Hon stänger kartongen tvärt och skjuter den långt ifrån sig, men hon låter den ändå stå kvar uppe på sängen. Blundar. Djupa andetag. Inga tårar.

Hon drar draperiet som hänger för garderoben åt sidan. Låter handen svepa lätt över dom så ordentligt upphängda kläderna. Hon står där länge. Kramar de mjuka tygen, känner den svaga doften av mintte blandat med cigarettrök.

Hon faller ihop. Ligger där på golvet. Hennes kropp är helt orörlig, men hennes blick glider över taket och väggarna. Allt är täckt med affischer, teckningar och målningar. Varenda decimeter, det finns inte många ställen där man kan se den ljusgröna tapeten.

Thåström. Seether. Sex Pistols. Kent. Offspring. Broder Daniel. Lillasyster. System Of A Down. Mando Diao. Turbonegro. The Used. A Fire Inside.
Alla trängs de om en plats i centrum. Att synas och bli sedd.
Om hon bara hade sett det komma, om hon bara hade förstått.

Gitarren står i hörnet.
Nu kommer tårarna.



- Tidigare -
Den höga byggnaden framför honom lät sin jättelika skugga falla över honom. Han tittade inte upp och gissade hur många våningar hög den måste vara. Nej, han gick direkt fram till dörren. Olåst. Vad skulle den annars vara?

Han räknade trappstegen. Fyrtiotre, fyrtiofyra, fyrtiofem. Det var många trappsteg kvar, fortfarande fanns det tid att vända om. Men han visste att han inte skulle vända om, han ville inte göra det. Hur svag han än var så var han tillräckligt stark för att fortsätta uppåt.

Trappstegen blev för många och han tappade räkningen.
Det gjorde inget, ingenting alls.
Hans steg ökade i tempot med hans hjärtslag. Det dunkade lika hårt som musiken i hans hörlurar. When it's hard to forget how many lies we told.

Han kände den svala sensommarluften komma emot honom från den öppna takluckan. Från taket kunde man se nästan hela staden, men han blundade. Han hade sett den alldeles för många gånger, känt dess meningslöshet dra i honom, slita sönder honom och sedan lämnat honom där, skrattandes åt hans misstag.

Fortfarande med hårt slutna ögon gick han framåt, helt utan att tveka.
Fortfarande med musik i öronen, den tystnar aldrig.
Kanten kom närmare. För nära.



- Försent -
Hon klöser ner allting från väggarna, alla affischer, alla målningar, precis allt. Låter pappersarken strimlas i hennes händer. Hon lämnar väggarna tomma och nakna, med endast den ljusgröna tapeten som skydd. Att det hon gör ger tapeten fula märken tar hon ingen hänsyn till. Tänker att den måste matcha henne och hennes sår. Såren som aldrig kommer att läka, utan bara lämnats att blöda.

Lämnar allting i småbitar på golvet. Hon vänder sig om mot garderoben. Skriker högt och går till attack. Förstör all den ordentlighet plaggen varit upphängda med. Hon behandlar dem som en blandning mellan slagpåsar och avfall.
Hon slår sig trött och lämnar sedan rummet, bara för att återvända igen med flera svarta sopsäckar i famnen och i bakfickan på blåjeansen en tändsticksask.

Skrivbordet, som var alldeles för väl organiserat för att tillhöra en tonåring, var fullt med nödvändiga grejer för någon som tog sitt skolarbete på stort allvar. Allt hade sin egen plats. Pennor, papper, sudd, pennvässare, läxor, scheman, miniräknare.
Och utan att blinka vräkte hon ner alltsammans i en av påsarna.

Andas några sekunder. Hon tar sedan kraft till sig och välter den höga bokhyllan.
Det blir en stor pöl på golvet, en stor hög av ord i en stor enda röra.
Hon trycker ner böckerna i sopsäcken också. Lådan på sängen följer med dem
ner i den svarta avgrunden.

Rummet töms snabbt på allt dess innehåll.
Stereon och skivorna är borta. Gitarren med.

Hon kastar ut allt genom fönstret och med ett högt brak så landar sopsäckarna på lägenhetstomten, men hon använder själv dörren. Sparkar till rosorna i farten.

Med tändsticksasken i handen tittar hon på högen med saker. Hans saker.
Solstickepojken ler mot henne och viskar ”Tänd eld på dina tankar”.
Hon lyder honom blint.

Smärtan i bröstet är där. Den kommer aldrig någonsin försvinna.
Kanske kommer den att blekna lite med åren, men alltid kommer den att vara som ett ständigt glödande brännmärke mot hennes bleka hud.
För hon är en mor utan ett barn. Hon ångrar att hon aldrig lärt sig lyssna på hans tystnad. Ja, hon ångrar så mycket. För mycket.

Hon sluter långsamt ögonen och väntar på att de sju världshaven skulle börja rinna ner för hennes kinder.